Yxan. Yxan är den bäste vännen. Säger sig självt. Yxan. Yxan består av bladet och skaftet. Det säger sig självt. Av ett gott yxblad fordras att det skall vara tillverkat av det bästa ämne, väl stålat och lagom härdat, så att det håller bettet och ej springer sönder i eggen då det träffar ett hårdare trä, och att det har den rätta formen. Kilformigt, säger sig självt. Dock något välvt så att det ej fastnar då yxan inhugges i rått, mjällt och lent virke. Eggen. Eggen är den smala del som först träffar virket vid hugget. Det säger sig självt. Ett yxhuvud kan ha två eggar, en på var sida, och kallas då en dubbelyxa. Lägg eller blad. Lägg eller blad kallas den del vilken utgör huvudet mellan skaftet och eggen. Skafthål, öga. Skafthål eller öga kallas den hålighet i huvudet där skaftet är fästat. Huvudets flata sida kallas klack eller nacke. I stället för klacken, nacken kan yxhuvudet ha en klo eller kvark, en skåra som brukas som bräckjärn. Äldre huvuden kan ha en holk eller en skaftholk, en hålighet formad som ett rör, som tjänar som fäste för skaftet. Stundom är de hållare som omger ögat utdragna för att skaftet skall få ett än säkrare fäste. Stundom är, av samma orsak, ögat något skålformigt och kupigt. Yxskaftet. Yxskaftet är rakt eller böjt. Säger sig självt. Och danat av hickory, av björk, av ask eller alm. Med årens slitning ligger det allt lättare i handen. Tar sin form av handen som nöter, glattar och blankar träet. Näst yxorna sågarna. Sågarna. Det säger sig självt. Näst sågarna, järnkilar, barkspadar, vändhakar, krampor, kramlor.