Tystnaden när trädet fallit är en annan tystnad. Världsalltets samlade tystnad genomfars av svallet. Grådan på dess yta skiftar i ett svagt, skimlande mönster. Vågorna rör sig genom den ändlösa, oskymda vidden. Dyningarna slår mot himlens sluttning. Djupets skogar, allt som är i djupet, allt som dväljs i djupet böjer sig för tyngden. Männens ansikten är präglade av denna tystnad; deras axlar, armar, händer lämnar slutna avtryck i den. Ljudlösheten fäster dem vid en tyst, ordlös punkt i tiden, där en evig, fåmäld stillhet råder; där de ändlöst, oavlåtligt tiger; där det bleka, gula ljuset snart skall skymma träden.