Männen ligger i riktskäret, tolv fot brett, med sulorna fast stödjande, vilande mot varandra. Nubbarnas rundade huvuden bildar ett symmetriskt, jämnt, regelbundet mönster skiftat och gentaget i kängornas sorgfälliga, täta snörning. Ansiktsdragen stämmer slutet samman; kropparnas anspända lutning mot brytmånens gångjärn som skall styra fallets riktning. Männen vilar stela, fasta, stilla i ett snitt ur tiden, årsringarnas skiktning. Riktskärets jämnt huggna vinkel skärande in i det länge sedan svunna, upplåtande det förgångna, blottande det sist förflutna som av fällskäret skall brytas, nå sitt slut och skiljas från den trakt som löper bort mot himlens vida sluttning.