Han står till vänster med böjd rygg och håller sågens ena ände. Detta är den enda bild av honom som finns kvar. Han är den förste som försvinner in bland träden. En morgon finns han inte där längre. Hans få ägodelar samlas ihop i en låda som länge står invid sängen där han sovit. En skjorta, ett par stickade strumpor, ett par skor, en klocka, en bibel, en liten docka gjord av halm omknuten med röda tygband, en anteckningsbok och en blyertspenna. Dimträd, har han skrivit. Dimträd skulle de väl kallas, dessa träd, vars liv står i den fuktiga och täta dimmans skön. En mist, en tjocka, dimman väller in från havet och fångas, trasas av trädens täta grenar. Ovanför dimsjoken, utanför deras dunstiga stråk, förklingar de väldiga träden och skingrar sig och försvinner. Upp mot bergen glesnar deras väldiga, mäktiga skaror. Upp mot bergen skingras den slutna, dovnade, valna dimman. Dimgrå är den färg som i sig innefattar, rymmer alla färger.