En lördag, skriver han,* jag är ganska säker på att det var i maj 1852, kommer han till lägret och vid middagsbordet berättar han för oss om ett väldigt träd och om en träddunge av väldiga träd som han upptäckt, och han berättar sådana fantastiska historier om dessa träd att de andra, inte jag, men de andra, skrattar åt honom och gör narr av honom. Han tillkännager då att han, nästa gång han ger sig av, skall ta en bit snöre med sig, leta rätt på träddungen igen och dra snörstumpen runt trädet och mäta det. Sagt och gjort. Nästa lördag kommer han tillbaka, håller upp snörstumpen och vi mäter den. Han säger att han dragit snöret runt trädet så högt upp han kunnat nå, och vi mäter stumpen och den är drygt etthundra fot lång. Vi tror det knappt, men han erbjuder sig genast att visa vägen till träddungen, och det görs så stort väsen av detta, särskilt vid vårt sågverk, att flera av oss beslutar oss för att följa honom till denna träddunge han påstår sig ha hittat. Tidigt på söndagmorgonen ger vi oss av. Han vill ha det till att träddungen ligger tre mil från staden. Vi vandrar omkring hela dagen. Vid middagstid gör vi upp eld nära ett vattendrag och kokar te och ger oss sedan av igen, över berg, genom dalar, och till slut säger han att han tror att vi gått vilse. Vi befinner oss då på en hög ås och vi kan se den nedgående solen genom träden. Marken sluttar nedåt på alla sidor om oss. En av männen säger att han skall klättra upp i ett träd för att se ut över landskapet. När han når toppen av en hög tall svingar han glatt sin hatt och säger att han kan se något i dalen längre västerut som kan vara träden. Så vi sitter ånyo upp på våra hästar, rider nedför sluttningen, och snart lägger han märke till tecken som får honom att tro att vi är nära träddungen, och mycket snart efter det återfinner vi de väldiga träden, och du kan tro att det är en vidunderlig syn. De står i en underskön dal där källorna till en av Calaverasflodens bifloder springer upp ur den bördiga, fruktbara marken. Vid dalens nedre del är landskapet öppet, och en vacker gräsäng breder ut sig och där binder vi våra hästar för natten. Sedan vandrar vi, ända tills mörkret faller, fram och åter genom träddungen, mycket uppspelta. I denna dunge står nittiofyra träd, jag räknar dem, vilka täcker mer än etthundrafemtio tunnland. Många av dem är oerhört stora, obeskrivligt stora. Och den natten slår vi läger under det träd kring vilket Mr. Dowd har dragit sitt snöre.

* John De Laittre, gruvarbetare under guldruschen, är en av de första att besöka Augustus T. Dowds "Discovery Tree". De stora träden blir snart omtalade och en av traktens inbyggare, William W. Lapham, mutar in området där träden står. Dowds "Discovery Tree" köps och fälls sommaren 1853 av kapten William H. Hanford, som ställer ut barken och delar av stammen i San Fransisco. Utställningen går sedan vidare till New York där den kan beskådas på Broadway under våren 1854. Hanford planerar att skeppa den vidare till London och Paris, men allt förstörs i en brand i en lagerlokal i New Yorks hamn. Kvar i Kalifornien står den gigantiska stubben som planas av till ett dansgolv, stort nog för 16 par att dansa en kadrilj. Detta får naturvännen, författaren och grundaren av Yosemite National Park, John Muir, att skriva en artikel betitlad "Vandalerna dansade därefter på stubben". Senare skall Muir säga att det att barka träd och ställa ut barken är lika förnuftigt som att flå berömda män och ställa ut skinnet för att på så sätt visa deras glans och storhet. Den planade stubben brukas som scen av resande teatersällskap och under 1858 tjänar den som hem för redaktionen för Big Tree Bulletin and Murphy's Advertiser. En räkning av årsringarna visar att trädet, när det fälldes, var 1244 år. Stubben står idag inom Calaveras Big Trees State Park i Kalifornien.