3. Både diktaren Homeros och historikern Herodotos nämner en man vid namn Melampos. En örtkunnig siare från Pylos som kunde förstå djurens språk. Om det är denne Melampos som Guérin syftar på i sin prosadikt är okänt. Kanske räcker det med att låta namnets associationer placera honom lika långt inne i den antika mytens töcken som Makareus, den äldste och sorgsnaste av kentaurerna, om vilkas liv Melampos säger sig ha kommit för att lära. Ändå är det just associationerna som får mig att misstänka att det kanske inte bara är en allmän vetgirighet som driver honom. I medvetande om att Makareus var den som skötte om den åldrade Keiron kan Melampos mycket väl hysa en sniken förhoppning om att kunna tillskansa sig några sista visdomsord från Asklepios lärare, Akilles fosterfar. Makareus själv står frågande inför honom. Tvekande: hur kom du just till mig, du som vandrar som om du gått vilse? Förmanande: här i världen må människorna söka kunskap om gudarna, men ingenstans har dessa lämnat efter sig annat än skärvor och antydningar.

Förnimmelser. Stråk. Fragment.

Som i barndomen när Makareus inte visste av annat än grottans dunkel, men likväl, av moderns skiftande sinnestämningar och vindilarna som letade sig in i gångarna, kunde ana sig till att det utanför hans tillvaro fanns en rikare och större värld. Eller, att hans belägenhet var en oundgänglig del av denna större värld och det skuggorna lärde honom, i det att de förfinade hans sinnen, var att inse detta.

Makareus återkommer ständigt till hur hans varelse svarar emot den omgivande naturen, inte bara då hans kropp fast och sakligt rör sig i vågorna eller galopperar mot vindarna, utan i en korrespondens som sträcker sig över hela hans levnad. Livet, och berättelsen, börjar, som också floden tar sin början, i en mörk och stilla grotta. Makareus må vara en bergskentaur, men vattnet är hans element. Hans första förnimmelse av världen utanför får han av moderns drypande våta kropp, och liksom hon skall även han komma att älska vågorna. Vattnet och floderna skänker lugn åt hans rastlösa ungdom, men låter honom också i mannaåren definiera sig: kentauren som är fri att gå varthän han önskar, inte som vattnet dömd att störta utför klippan för att aldrig mera återvända. Och slutligen, på ålderdomen, insikten om att denna frihetskänsla endast varit ett sken och att hans livslopp varit lika fastlagt från födelse till död som flodens strömmande från källorna till havet.

Makareus berättelse har formen av en monolog, inom fiktionsramen kan det antas att den ordagrant nedtecknats av den okände Melampos. Historien går fram kronologiskt, men längs med denna tidsaxeln verkar den ensamma, oemotsagda rösten i kontrapunkt med sin egen framställning. Den unge kentaurens trotsiga utrop om sin särskiljande frihet följs i nästa stycke av en närmast motställd beskrivning av hur ungdomen är lik en skog som böjs för vindarna, ett synsätt som tillhör den äldre, luttrade kentauren. Att säga sig ha levt fri som floden kan i förstone tyckas som en ordinär poetisk bild. I efterhand blir den till en mycket handfast, deterministisk beskrivning av allt levandes existens.

::: 4 :::