Den väldiga konstruktionens vida landskap ljuder av ett enständigt, dovt, oavbrutet dån. Fältens led av maskiner, av turbiner, dess alstrares metalliska drivverk häver upp sina täta, vinande stämmor. Rummen sjunger i statorer, i rotorer, i axlar och blad; ett dynamikens glanska, klangsköna, malmfulla verk. Höjder och djup och slätter klingar likmätigt den fint hamrade ton som vidgas och fyller den vidsträckta, skimrande rymden.
Kraftverket lånar sig till såväl kärv romantik som stålvass maskinmodernism.
Dramatiken är inbyggd i anläggningsarbete och maskinhallar. Spänning är
själva byggnadens nyckelord; i infångandet av det kuvade vattnet, i omvandling
och transformering av det vita kolets krafter. Därigenom blir vattenkraftverkets
utformning och arkitektur också helt unik. Verkets funktioner – intag av
vatten, maskinell omvandling av vattenkraft till elkraft, transformering
och strömöverföring – kommer att prägla dess estetik och dess säregna symbolspråk
där turbinen, generatorn, vattnet och elektriciteten i sig blir ikonografiska
utgångspunkter. Det är en i flera avseenden spänningsfylld historia som
berättas.
De första större svenska vattenkraftverken anlades huvudsakligen av bruksherrar
och industrialister. Under det sena artonhundratalet kom kraftstationen därför
att utformas som en traditionell bruksbyggnad. Dess förnämsta statussymbol blev
ofta elaborerat formgivna fönster.
Med nittonhundratalet kom kraftfullare aggregat och högre spänningar. Utledningstornet
blev nu ett särdeles omtyckt gestaltningsmotiv, där såväl isolatorer som dekorativa
smidesjärnsdetaljer arbetades in i konstfulla formgivningar. Nu ställdes också
krav på större utrymmen för transformering och överföring av den elektriska strömmen,
vilket ledde till uppförandet av instrumentbalkonger och särskilt avbalkade utrymmen.
Maskinrummen växte till sorgfälligt ljussatta maskinhallar och med ställverkets
inrymmande i en särskild byggnadsdel tog kraftstationens formutveckling ett steg
framåt. Resultatet kom att bli ett integrerat eller sidoordnat ställverkstorn.
Under nittonhundratalets första decennier kom vattenkraftverkens arkitekter att
söka efter en specifik kraftstationsarkitektur samtidigt som man, såväl i Sverige
som utomlands, prövade traditionella arkitektoniska förebilder som borgen, slottet,
kyrkan, basilikan och templet. Befästningstemat med dess krenelerade murkrön
och tätspröjsade fönster kulminerade under 1910-talet. De kraftstationernas mäktiga
tegelborgar som uppfördes under denna tid, som exempelvis Bassalt i Lagan formgiven
av Frans Fredriksson, är unika i svensk arkitektur. Borgen som förebild kom så
att ersättas av slottet, då främst med Vasatidens renässansslott och karolinska
barockslott som stilbildande mönster. Trenden var internationell. I standardverket Die
Wasserkräfte (1913) noterar Adolf Ludin att det platta taket ersattes av
det höga sadeltaket, modell slott. Sveriges enda egentliga kraftverksslott är
Untra kraftstation vid Dalälvens nedre lopp, en extravagant anläggning i barock
och renässans ritad av Gustaf de Frumerie. Som en kontrast till denna majestätiska
kraftstationstyp stod det vid samma tid omhuldade röda stugidealet, vilket präglade
de tusentals små bygdekraftverk som anlades runt om i landet.
Även kyrkobyggnaden kom vid samma tid att stå som förebild för kraftstationen.
Elektricitet, kraft, ljus och renhet inbjöd här naturligt till symboliska anspelningar
på större eller högre makter. Kraftverk som Hedemora sekundärstation och Ätrafors,
båda utformade av Erik Hahr, skulle lika gärna kunna tas för kyrkor. Under 1920-talet
ersattes så kyrkan av det antika templet som förebild med eleganta vattenspeglingar
och anläggningar på höga turbinsumpar.
Med 1920-talet introducerades en ny typ av vertikala maskinaggregat, s.k. kaplanturbiner,
vilka kom att ställa nya krav på utformningen av kraftstationerna. Nu krävdes
utrymme på höjden och gott om plats på golvet. Genombrottet var här den stramt
vackra Lilla Edets kraftstation, även den ritad av Hahr. Maskinhallen bildar
där, i ett basilikalt motiv, ett eget högre mittskepp medan intag och ställverk
placerats i lägre sidoskepp. Den ännu nymodiga armerade betongen kom att inbjuda
till experiment med former och konstruktioner, där klassiska stilideal låg nära
till hands. Den råa betongen i kombination med de rena linjerna gav här plats
för en sublim skönhet. Med formoptimering kom kraftstationen så småningom att
rationaliseras även i sin estetik. Och betongrationalismen kom att upphöja antiestetiken
till estetisk norm.
Under 30-talet kom funktionalismen att få spännande uttryck i kraftstationsanläggning.
Två andlöst vackra exempel är Långhags kraftstation, utformad av Nils Ahrbom
och Gryts kraftstation i Norrköping, utformad av Ragnar Hjort. Med 1950- och
60-tal fortsatte modernismen in i betongbrutalismen, där Ramsele kraftverk i
Faxälven, anlagt 1958 och formgivet av Sven Malm, framstår som ett mästerverk.
Med allt större krav på rationalisering och uppsprängandet av underjordsanläggningar
kom till slut kraftstationen att anonymiseras. Arkitekturen blev allt mer ren
ingenjörskonst. Och sjuttiotalets kraftverk kom att mer likna betongbunkrar.
Kraftstationerna blev, framför allt under nittonhundratalets första hälft, ledande
vad gällde introduktionen av nya arkitektoniska stilar på svensk botten. Långåsens
kraftstation i Norrköping, formgiven av Carl Bergsten och invigd 1904, var exempelvis
Sveriges första konsekvent genomförda byggnad i den avantgardistiska wienjugendstilen.
Tillvaratagandet av vattenkraften var också en manifestation av nationens styrka,
en framstegssymbol. Sveriges framtid låg, hette det, i dess vattenkraft. Ställverksbyggnaden
i Porjus, ritad av Erik Josephson och invigd 1913, blev »den svenska kraftindustrins
katedral». Den imposanta Olidans kraftstation i Trollhättan, uppförd 1908–09
och även den formgiven av Josephson, är »en av nationalromantikens klenoder».
I vattenkraftverken kom kraften och den kraftfulla romantiken att få sin kongeniala
arkitektur. Rummen eller snarare salarna anpassades till de väldiga maskinerna
vilka ställdes på piedestaler och bevärdigades med polerade marmorgolv, dekorerade
väggar och katedrallika takrymder. Här fanns det yttersta uttrycket för en kombination
av teknik och romantik, djärvhet och skönhet, maskinestetik och monumentdyrkan.
Efter andra världskriget kom opinionen att vändas mot utbyggnad av vattenkraften. Nu skulle norrländska storkraftverk kopplas in på ett gemensamt nationellt kraftnät, i syfte att värma och lysa upp folkhemmet. Med det bitvis brutala förslavandet av de norrländska älvarna blev situationen, ur miljö- och naturvårdssynpunkt, akut problematisk och utbyggnaden blev en hotbild. Idag är den svenska utbyggnaden av vattenkraften avslutad.
Källa: Lasse Brunnström, Estetik & ingenjörskonst. Den svenska
vattenkraftens arkitekturhistoria, Riksantikvarieämbetets förlag
2002
Lotta Lotass ::: Kraftverk ::: Autor
Eter 2009