Den väldiga konstruktionens vida landskap ljuder av ett enständigt, dovt, oavbrutet dån. Fältens led av maskiner, av turbiner, dess alstrares metalliska drivverk häver upp sina täta, vinande stämmor. Rummen sjunger i statorer, i rotorer, i axlar och blad; ett dynamikens glanska, klangsköna, malmfulla verk. Höjder och djup och slätter klingar likmätigt den fint hamrade ton som vidgas och fyller den vidsträckta, skimrande rymden.

 

 



3:5, text på kortet: Interiör av Kraftstationen, Trollhättan. Foto- och förlag: Ragnvald Hörne, Trollhättan 2. »Import». – – – 3:6, text på kortet: Trollhättan. Interiör av Kraftstationen. Foto G Reimers 8 Hartmans Kortförlag, Arboga. – – – 4:7, text på kortet: Interiör av Kraftstationen. Trollhättan. Granbergs Nya Aktiebolag, Stockholm. Nr. 19. Import. – – – 4:8, text på kortet: Trollhättan. Interiör av Kraftstationen. Foto 1121 Förlag: Alrik Hedlund, Göteborg. – – – Stora versioner av bilderna här.


Kraftverket lånar sig till såväl kärv romantik som stålvass maskinmodernism. Dramatiken är inbyggd i anläggningsarbete och maskinhallar. Spänning är själva byggnadens nyckelord; i infångandet av det kuvade vattnet, i omvandling och transformering av det vita kolets krafter. Därigenom blir vattenkraftverkets utformning och arkitektur också helt unik. Verkets funktioner – intag av vatten, maskinell omvandling av vattenkraft till elkraft, transformering och strömöverföring – kommer att prägla dess estetik och dess säregna symbolspråk där turbinen, generatorn, vattnet och elektriciteten i sig blir ikonografiska utgångspunkter. Det är en i flera avseenden spänningsfylld historia som berättas.

De första större svenska vattenkraftverken anlades huvudsakligen av bruksherrar och industrialister. Under det sena artonhundratalet kom kraftstationen därför att utformas som en traditionell bruksbyggnad. Dess förnämsta statussymbol blev ofta elaborerat formgivna fönster.

Med nittonhundratalet kom kraftfullare aggregat och högre spänningar. Utledningstornet blev nu ett särdeles omtyckt gestaltningsmotiv, där såväl isolatorer som dekorativa smidesjärnsdetaljer arbetades in i konstfulla formgivningar. Nu ställdes också krav på större utrymmen för transformering och överföring av den elektriska strömmen, vilket ledde till uppförandet av instrumentbalkonger och särskilt avbalkade utrymmen. Maskinrummen växte till sorgfälligt ljussatta maskinhallar och med ställverkets inrymmande i en särskild byggnadsdel tog kraftstationens formutveckling ett steg framåt. Resultatet kom att bli ett integrerat eller sidoordnat ställverkstorn.

Under nittonhundratalets första decennier kom vattenkraftverkens arkitekter att söka efter en specifik kraftstationsarkitektur samtidigt som man, såväl i Sverige som utomlands, prövade traditionella arkitektoniska förebilder som borgen, slottet, kyrkan, basilikan och templet. Befästningstemat med dess krenelerade murkrön och tätspröjsade fönster kulminerade under 1910-talet. De kraftstationernas mäktiga tegelborgar som uppfördes under denna tid, som exempelvis Bassalt i Lagan formgiven av Frans Fredriksson, är unika i svensk arkitektur. Borgen som förebild kom så att ersättas av slottet, då främst med Vasatidens renässansslott och karolinska barockslott som stilbildande mönster. Trenden var internationell. I standardverket Die Wasserkräfte (1913) noterar Adolf Ludin att det platta taket ersattes av det höga sadeltaket, modell slott. Sveriges enda egentliga kraftverksslott är Untra kraftstation vid Dalälvens nedre lopp, en extravagant anläggning i barock och renässans ritad av Gustaf de Frumerie. Som en kontrast till denna majestätiska kraftstationstyp stod det vid samma tid omhuldade röda stugidealet, vilket präglade de tusentals små bygdekraftverk som anlades runt om i landet.

Även kyrkobyggnaden kom vid samma tid att stå som förebild för kraftstationen. Elektricitet, kraft, ljus och renhet inbjöd här naturligt till symboliska anspelningar på större eller högre makter. Kraftverk som Hedemora sekundärstation och Ätrafors, båda utformade av Erik Hahr, skulle lika gärna kunna tas för kyrkor. Under 1920-talet ersattes så kyrkan av det antika templet som förebild med eleganta vattenspeglingar och anläggningar på höga turbinsumpar.

Med 1920-talet introducerades en ny typ av vertikala maskinaggregat, s.k. kaplanturbiner, vilka kom att ställa nya krav på utformningen av kraftstationerna. Nu krävdes utrymme på höjden och gott om plats på golvet. Genombrottet var här den stramt vackra Lilla Edets kraftstation, även den ritad av Hahr. Maskinhallen bildar där, i ett basilikalt motiv, ett eget högre mittskepp medan intag och ställverk placerats i lägre sidoskepp. Den ännu nymodiga armerade betongen kom att inbjuda till experiment med former och konstruktioner, där klassiska stilideal låg nära till hands. Den råa betongen i kombination med de rena linjerna gav här plats för en sublim skönhet. Med formoptimering kom kraftstationen så småningom att rationaliseras även i sin estetik. Och betongrationalismen kom att upphöja antiestetiken till estetisk norm.

Under 30-talet kom funktionalismen att få spännande uttryck i kraftstationsanläggning. Två andlöst vackra exempel är Långhags kraftstation, utformad av Nils Ahrbom och Gryts kraftstation i Norrköping, utformad av Ragnar Hjort. Med 1950- och 60-tal fortsatte modernismen in i betongbrutalismen, där Ramsele kraftverk i Faxälven, anlagt 1958 och formgivet av Sven Malm, framstår som ett mästerverk. Med allt större krav på rationalisering och uppsprängandet av underjordsanläggningar kom till slut kraftstationen att anonymiseras. Arkitekturen blev allt mer ren ingenjörskonst. Och sjuttiotalets kraftverk kom att mer likna betongbunkrar.

Kraftstationerna blev, framför allt under nittonhundratalets första hälft, ledande vad gällde introduktionen av nya arkitektoniska stilar på svensk botten. Långåsens kraftstation i Norrköping, formgiven av Carl Bergsten och invigd 1904, var exempelvis Sveriges första konsekvent genomförda byggnad i den avantgardistiska wienjugendstilen. Tillvaratagandet av vattenkraften var också en manifestation av nationens styrka, en framstegssymbol. Sveriges framtid låg, hette det, i dess vattenkraft. Ställverksbyggnaden i Porjus, ritad av Erik Josephson och invigd 1913, blev »den svenska kraftindustrins katedral». Den imposanta Olidans kraftstation i Trollhättan, uppförd 1908–09 och även den formgiven av Josephson, är »en av nationalromantikens klenoder». I vattenkraftverken kom kraften och den kraftfulla romantiken att få sin kongeniala arkitektur. Rummen eller snarare salarna anpassades till de väldiga maskinerna vilka ställdes på piedestaler och bevärdigades med polerade marmorgolv, dekorerade väggar och katedrallika takrymder. Här fanns det yttersta uttrycket för en kombination av teknik och romantik, djärvhet och skönhet, maskinestetik och monumentdyrkan.

Efter andra världskriget kom opinionen att vändas mot utbyggnad av vattenkraften. Nu skulle norrländska storkraftverk kopplas in på ett gemensamt nationellt kraftnät, i syfte att värma och lysa upp folkhemmet. Med det bitvis brutala förslavandet av de norrländska älvarna blev situationen, ur miljö- och naturvårdssynpunkt, akut problematisk och utbyggnaden blev en hotbild. Idag är den svenska utbyggnaden av vattenkraften avslutad.


Källa: Lasse Brunnström, Estetik & ingenjörskonst. Den svenska vattenkraftens arkitekturhistoria, Riksantikvarieämbetets förlag 2002



Lotta Lotass ::: Kraftverk ::: Autor Eter 2009