IV:4
(Sa
ni »muntlig litteratur»?)
Litteraturen som samhällelig institution är inte densamma idag som för tusen
eller etthundrafemtio år sedan. Den gången förberedde man inte en hemmakväll
(om man nu alls hade möjlighet att förbereda sin kväll) med att bland hundratals
kvällsuppläggningar exempelvis begrunda följande episkt-lyriska genremix (den
nuvarande mänsklighetens Universella Röst) förmedlad på det egna modersmålet:
»19:00 Unge greve Dracula, 19:30 Rapport med A-ekonomi, 20:00 Sommartorpet, 20:30
Vägen till OS, 21:40 Kommissarie Montalbano, 23:20 Blod, svett och danska skallar,
00:20 Rapport, 00:30 Allsång på Skansen, 01:30 Brottskod: Försvunnen». Rökstensdiktaren
levde i en i stort sett helt föralfabetisk muntlig förståelsemiljö. Om hans kvällssysslor
kan vi bara spekulera. En mer allmänt spridd gemensam modell för hur budskap
på runstenar skulle förstås etablerades sannolikt först på 1000-talet, när den
yngre runraden fått sitt genombrott och tillverkning av runstenar blivit ett
tidens mode. Rökstensdiktaren var tidigt ute. Formen måste uppfinnas. Liksom
samtalet. Kanske är vi där igen? Om man vill vara rökstensdiktare, vill säga.