IV:3

                                                      (det här blev för lätt, dags att                                                                              uppsöka Rökstenen)

»I en del samhällen med begränsad skriftspråklighet har man betraktat skrivande som någonting farligt för den ovarsamme och krävt att det skulle finnas en guruliknande gestalt som förmedlare mellan läsaren och texten», hävdade Walter J. Ong tidigare i denna text. Hur skall man läsa runorna på den svenska Rökstenen från 800-talet? Runalfabetet i det medeltida Nordeuropa förknippades ofta med magi, påstår Ong. Hur ser Rökstenens magiker ut? I en nyligen publicerad uppsats, »Rökstenens tilltal» (i »Vi ska alla vara välkomna.» Nordiska studier tillägnade Kristinn Jóhannesson, 2008, s. 243–257), prövar Mats Malm att se Rökstenen som en brytpunkt, eller en högst materiell plats, där muntlighet och skriftlighet möts i 800-talets Norden, drygt hundra år efter Cædmons sång i stallet i Northumberland.

Rökstenen opererar i ett gåtfullt fält mellan text och tal, den är på en och samma gång monument och performance. Om guruliknande östgötska gestalter en gång uppträtt som Rökstenens uttolkare vet ingen.  Ända sedan stenen upptäcktes på 1600-talet har försök gjorts att bringa mening och sammanhang i dess sjuhundrasextio runtecken. Ännu har ingen läsning presenterats som blivit allmänt accepterad. Man kan dock säga att senare tiders läsningar har stabiliserats därhän att Riksantikvarieämbetet vågat sig på en egen preliminär version med så att säga halvofficiell status med ansvarsfullt utsatta frågetecken för dunkla eller skadade ställen. Övergångar till bunden versform eller markerade radslut har den statliga myndigheten av fullt förståeliga skäl inte vågat sig på att markera i sin version – ingen dikt i den svenska litteraturen är så full av tänkbara, logiskt rimliga och varandra tolkningsmotsägande möjliga överklivningar och radslut som Rökstenen. Ingen visste detta bättre än minnesdiktaren själv. Texten går att följa, men är likafullt svår att begripa i denna moderna pseudoneutrala typografiska skriftform. Det mesta av Rökstenens intrikata skriftlighet förblir effektivt fördolt.

Till minne av Vämod står dessa runor. Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen. Jag säger de unga det, vilka de två stridsbyten var som tolv gånger blev tagna som krigsbyte, båda på en gång från man efter man. Det säger jag som det andra vem som för nio släktled sedan miste livet hos reidgoterna och han dog hos dem till följd av sin skuld. Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar. Det säger jag som det tolfte var Gunns häst ser föda på slagfältet, där tjugo konungar ligger. Det säger jag såsom det trettonde, vilka tjugo konungar satt på Själland under fyra vintrar, med fyra namn, födda åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs söner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hords söner, fem Gunnmund, Björns söner. Nu för de unga säger fullständigt envar (?) … eftersporde (?). Jag säger de unga det, vem av Ingvaldsättlingarna som blev gäldad genom en hustrus offer. Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling är född. Vilen är det. Han kunde krossa en jätte. Vilen är det. Nit. Jag säger de unga: TOR. Sibbe viets väktare avlade nittioårig (en son).

Otillgänglighet, besvärjelser av en faders sorg, betydelse-möjligheterna är outtömliga, »SAKUMUKMINNI», »jag säger de unga det», »sagum mogminni» eller »jag säger detta minne», »jag säger ättens minne», »jag säger folkminnet», vem talar? runorna, ristaren, fadern? Det finns ingen gemensam förståelsemodell, men budskapet är omfattande på denna sten som få förstod förutom den skrivande. Därför: uppmärksamhet mot mediet. Då. Nu. Det egna, andras. Var slutar texten? Var slutar Rökstensprosan och var börjar Rökstensversen? Måste man tala? Jag = ek. Först Varin, därefter runornas egen röst.  »Efter Vämod står dessa runor.» Ett försök att pröva vad som kan överbringas. Tal. Skrift. Minne. Är det så? Längre? – »A self-forgetful, perfectly useless concentration».

Sagum mogminni þat hvæiaR valraubaR vaRin tvar þar svað tvalf sinnum vaRin numnaR at valraubu baðar saman at ymissum mannum þat sagum annart hvaR fur niu aldum an urði fiaru meðr Hraiðgutum auk dømiR enn umb sakaR
Reð þioðikR
hinn þurmoði
stilliR flutna
strandu HraiðmaraR
Sitir nu garuR
a guta sinum
skialdi umb fatlaðR
skati Mæringa

Många runförtrogna män har läst – Hildebrand (på bilden), Bugge, Brate, Friesen, Agrell, Wessén, Grønvik, Gustavson, Ralph – och två runförtrogna kvinnor, Westman och Widmark. Så här läser Lars Lönnroth i Den svenska litteraturen I, 1999, s. 36f.:

Säg det folkminnet, vilka de stridsbyten voro två, som tolv gånger togos på slagplatsen, båda tillsammans från man efter man. Säg för det andra, vem som för nio släktled sedan miste livet hos reidgoterna och ännu härskar över striden
Tjodrik rådde,
rådsnar i kamp,
sjökrigares styrman,
vid Reidhavets strand.
Nu sitter han rustad
med skölden i rem
på gotisk häst,
märingars herre.

::: Vidare till nästa avsnitt