III:1

                                                                             (textsamtal)

I ett föredrag år 1993 vid Det Norske Samlagets 125-årsjubileum försökte jag mig på att helt kort förklara varför Sverige till skillnad från Norge aldrig haft någon »språkstrid». Det generar mig något att återvända till denna förklaring, men jag gör det ändå: »I Sverige tog den politiska kampen aldrig vägen om någon språkstrid – tvärtom – i Sverige har denna dimension alldeles saknats ända fram till idag. Dialekternas låghet har förblivit ett klassmärke och ett särmärke. Frågan om språkformer har alltid haft en svag ställning i den svenska debatten, även om just Viktor Rydberg tangerar problemet i några riksdagsbrev till S. A. Hedlund (t.ex. 17.2., 11.4. 1872). En annan aspekt av genreproblemet i Sverige: utan att ha studerat saken mera ingående vågar jag ändå påstå att den stora roll som Strindberg spelade för de radikala tidiga ungsocialisterna i Sverige hade att göra med ett slags språkfråga. Eller med Kellgrens ord – och utifrån en anti-klassicistisk utgångspunkt: ’Skillnaden låg i Sättet.’ Strindberg som mönsterbildande i genreavseende: den språkligt nydanande, den som i pamfletter, tidningsartiklar, noveller, romaner försökte ta parti mot språkliga överhetsanspråk, mot det höga ämbetsmannaspråket.»  (Ärans hospital, s. 343 f.)

Litteraturmänskor som jag vill gärna se det så: stora författare påverkar språket på ett avgörande sätt. Jag var ganska nöjd med min förklaring tills jag läste ett par uppsatser av Olle Josephson i antologin Arbetarna tar ordet. Språk och kommunikation i tidig arbetarrörelse (1996) – och samme författares bidrag i den nynorska antologin Skriftkultur (2004). Varför blev det ingen språkstrid i Sverige?

Olle Josephsons och andra antologimedarbetares undersökningar visar på en dittills ganska obeaktad sida av folkrörelse-Sveriges framväxt – som en gigantisk skrivarkurs! Begreppet »läsare» är allmänt utbrett, men det religiösa såväl som det sekulära läseriet motsvarades alltifrån 1850-talet av ett omfattande »skriveri». Och i centrum för hela denna omfattande strävan efter medborgerligt inflytande och bildning pågick över hela landet ett samtal om textläsning – decennium efter decennium, från norr till söder, från väster till öster. Ett mångförgrenat textsamtal med början i de religiösa väckelserörelserna, i folkhögskolerörelsen, från 1879 med stor kraft fortsatt i nykterhetsrörelsen, och mot seklets slut i den organiserade arbetarrörelsen. I samliga dessa fall handlar det inte om något »brott» mellan muntlig kultur och skriftlig kultur i McLuhans eller Ongs mening – utan om en samverkan mellan de båda kulturerna med stor frigörande social sprängkraft. Föreningsstadgar, årsberättelser, diskussionsprotokoll behövdes för en slagkraftig organisering: »Denna typ av administrativa texter betyder mycket för den folkliga skriftkulturen. När den kommunala självstyrelsen införs behöver särskilt bönderna i små landsortskommuner ta dem i bruk. Folkhögskolan, som byggs upp fr.o.m. 1870, blir kanske än mer än i Danmark och Norge ett träningsläger i kommunalkunskap för unga bondsöner. En central skrivuppgift är protokollen från elevernas diskussionsövningar – ibland också fingerade kommunalstämmor. I dessa protokollsövningar kan man följa sammansmältningen av muntlig och skriftlig diskussionskultur. Diskussionsdeltagarnas inlägg omformas till skrift för att sedan läsas upp och godkännas på nästföljande möte.» (Josephson, 2004, s. 47)

Skriftspråket tas effektivt i bruk av folkrörelserna som efterhand formar en egen sakprosanorm och egna stilideal under stark påverkan från den muntliga mötes- och samtalskulturens mönster. För denna utveckling mot en ny svensk uttrycksfull prosa är folkhögskolläraren Gustaf A. Aldéns Medborgarens bok (femtiotvå upplagor sedan 1884) och Axel Svenssons Verdandiskrift Om öfverläggningar och beslut (första upplagan 1885, tjugotredje upplagan och 123:e tusendet 1948) minst lika viktig som Strindbergs Röda rummet. Att erövringen av en avancerad skriftkultur står i ett komplicerat förhållande till muntliga färdigheter belyses på ett vackert sätt på sidorna 149–150 i Eyvind Johnsons Slutspel i ungdomen (1937), sista delen i romanserien Romanen om Olof:


Han satt på kvällarna och skrev in protokollet i protokollsboken med så tydlig handstil som möjligt. Han såg dem framför sig: hur de steg upp och sade sin mening och satte sig igen, och det var ekona av deras röster han sökte fånga. Men man fick inte göra några krusiduller, allt skulle vara riktigt, och både Lindequist och Svensson och Nyberg hade redan gjort anmärkningar flera gånger. Inte ens sina egna uttalanden fick han fila på, men han försökte göra dem utförliga och snygga ändå. Han läste också i protokollsboken. Det var ungefär samma yttranden om ungefär samma saker mellan samma slags paragraftecken. Men en av de föregående sekreterarna hade varit i Amerika; han undertecknade med Ch. P. Bongstrom och delade upp paragraferna med dollartecken.

På prov läste han upp en bit av sitt protokoll för att öva sig till nästa möte, och sedan gjorde han slängen under: Dag som ovan, enligt uppfattning O. Persson, V. sekreterare.

Bröder, kamrater, tänkte han. Och han sade det halvhögt på prov för att träna sig ifall han någon gång skulle hålla ett långt föredrag eller ett flammande tal.


Skriften förtränger inte muntligheten. Subjektiviteten kämpar med objektiviteten. Det icke-muntliga protokollet måste höras av den skrivande. Protokollet iscensätter de talande. Som vid nästa möte kommer att avlyssna protokollet för att avge sin dom över skriftens vittnesbörd.



NOT: Bilden på Strindberg ägs av Strindbergsmuseet och reproduceras här med tillstånd. Fotografiet från studiecirkeln kommer från Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek.


::: Vidare till nästa avsnitt