Erik Andersson
SKUNKE
Inventering av ladugårdsbeståndet
i Hemsjö socken, Kullings härad, Västergötland

VARFÖR JAG TALAR
SKUNKEN I LITTERATUREN
SKUNKECENTRUM HEMSJÖ
SPEGELREFLEXKAMERAN
NÅGOT OM NAMN
SCHEMATISK KARTA ÖVER HEMSJÖ SOCKEN MED BILDER
HEMÅT
KOLOFON

Mina efterforskningar kröntes ganska snart med en stor och tydlig
förvirring. Jag fick ett tips om den legendariske etnologen Sigurd Erixon
och läste hans uppsats ”Skaraborgsböndernas byggnadskultur” (1932).
Där omtalade han skunken som ett utskott på ladugården. Hur menade
han? Det var ju tvärtom, man gick ju in i skunken.
       Långsamt gick det upp för mig att han med skunke inte riktigt
menade samma sak som jag. Kanske var detta ett fall av betydelseglidning!
      Man får tänka sig att den hypotetiske urskunkebonden behövde mer
ladugårdsutrymme och därvidlag följde en grundprincip inom
byggnadskonsten: det är lättare att bygga ut en existerande huskropp än
att resa en ny.
      En utbyggnad på långsidan kan ske på flera sätt:
      Ett sätt går ut på att man förlänger golvet på loftet, om man nu har ett
sådant. Då får man antingen mer plats på övervåningen i form av en
spetsig vinkel (i modern danska är det den här typen av längsgående
utrymmen i villornas vindsvåningar, praktiska för slutförvaring av
skolböcker, som kallas skunke) eller så gör man en loftgång, som också
kan kallas svale (ett ord som urbanisatörerna tog med sig in till Göteborg
och fäste vid hyreshusens trappuppgångar). Utskovet i sig kan också
kallas skunke, och det är nog här vi ser upprinnelsen till termen. SAOB
vill ha det till att skunke etymologiskt stammar från fornvästnordiskans
skikkja: vinkel, något utskjutande — och möjligen kan det dela ursprung
med skinka och skånk; däremot inte, vad jag förstår, med skugga och
skygga.
      Ett annat sätt går ut på att man förlänger taket en bit ner och bygger
en ny litet lägre yttervägg. Sedan tar man antingen bort den gamla
ytterväggen och får ett större rum, eller så låter man den stå kvar och får
en rad bodar. Dessa kan emellertid inte löpa över hela långsidan eftersom
ingången till ladugården är belägen där. Man får lämna en bit fri — och
vips! så har vi en skunke där, en skunke i min mening.
      Dessa utskottstillbyggnader är västsvenska företeelser av relativt sent
datum. Man räknar med att det har funnits fristående fähus i Sverige i
kanske tusen år. I nordligare trakter föredrog man att bygga ett hus för
varje funktion, men västgötarna slog gärna ihop loge, lada, vagnslider,
stall och fähus till en byggnad. Det är med Danmark och Västeuropa de
har utskottsskunkarna gemensamt; och enligt Erixon är de bodbildande
skunkarna hemmahörande i västra Älvsborgs län men förekommer även i
Bohuslän, Värmland och Norge. I Gårdar i Västergötland — en bebyggelse-
historisk översikt som länsstyrelsen gav ut 2004 görs ytterligare en
precisering, nämligen att man i trakterna kring Alingsås och Bollebygd
inte syftar på öfsets förlängning när man säger skunke, utan på det öppna
utrymmet framför ingången till fähus, stall och loge. Att det har blivit så
tror jag kan hänga samman med att skunken i de här trakterna inte har
betraktats som ett nödvändigt ont som följer på ladugårdarnas
sidledesutvidgningar. Här har man byggt, och bygger ännu på 2000-talet,
ladugårdar som har skunke redan från början. Man måste ha tyckt att de
har ett egenvärde.
      Erixon skriver också så här: ”Västergötlands urgamla kulturbygder ha
icke denna överflödande rikedom på originella lokalformer och särdrag i
sin folkkultur, som klart särskiljer provinsen från andra bygder och som
genast faller i ögonen.” Skälet skulle vara att landskapet inte har varit
tillräckligt isolerat. Han anser dock att särdrag finns att upptäcka för den
som letar målmedvetet.