Det absurda, skriver Albert Camus, uppstår i mötet mellan människans kallande rop och världens oförnuftiga tystnad. Med erfarenheten av det absurda blir vanan att handla som om saker och ting hade en mening plötsligt underkänd och tillvarons grundvalar skakas. Klipp till Hats Off (1927); den första film (nu försvunnen) i vilken Laurel och Hardy båda bär plommonstop. Som tvättmaskinsförsäljare dörr till dörr drar och släpar de maskinen upp- och nedför oändliga trappor. Gång på gång byter de av misstag hatt med varandra, för att i slutscenen slita sönder dem; en förstörelselusta som snabbt sprider sig längs gatan i en total gemensam ödeläggelse av klassiskt snitt. Här härskar entropin.

Laurel och Hardy möts på filmduken 1921. Filmen heter The Lucky Dog. Hardy är rånare i keps, Laurel en lösdrivare i halmhatt. Ett verkligt par blir de först i Duck Soup 1927. Där har Stan anammat plommonstopet. Men Ollie bär cylinderhatt; den skall dock snart visa sig obrukbar i en värld där plommonstopet blir enda möjliga utstyrsel.

När earlen av Leicester 1850 beställer en ny huvudbonad till sina skogvaktare hos hattmakarna Lock i London är ett av kraven att den skall vara hård och rund så att fallande ting studsar av den. Där ligger en del av dess värde i den absurda värld som är Laurels och Hardys. Där är livet en räcka av oförutsebara händelser. Omvärlden gör oupphörligt motstånd. Den mänskliga tillvaron styrs av till synes outgrundliga regler och kan bara överlevas ett ögonblick i sänder. I det slutande artonhundratalets London sprider sig plommonstopets popularitet långt utanför earlens ägor. På vaudevillescenen kommer det att symbolisera arbetarklassens hopplösa aspirationer på en mer ståndsmässig status. Hos Charlie Chaplins luffare blir det en markör för den levande drömmen. För Magritte, enligt egen utsago en brinnande Laurel & Hardy-entusiast, blir plommonstopet ett absurdistiskt verktyg. Att sätta hatten rätt på huvudet blir i alla händelser en evig revolt mot det meningslösa.

Klipp till I väntan på Godot, första akten. »VLADIMIR. Ibland säger jag till mig själv: det kommer till slut i alla fall. Då känns det så underligt. (Han tar av sig hatten, tittar i den, känner i den med handen, skakar den, sätter den på sig igen.) Hur ska jag säga? Som om jag blev på samma gång ... lättad och ... (han söker efter ordet) ... rädd. (Med eftertryck.) RÄDD. (Han tar av sig hatten igen, tittar i den.) Det var då fan! (Han slår på hatten som för att få någonting att falla ut, tittar i den igen, sätter den på sig.) I alla fall...»

Laurel och Hardy stod modell för Vladimir och Estragon och Beckett ville se dem i rollerna vid pjäsens amerikanska premiär 1956. Då var det för sent. I juni 1955 hade de tagit farväl i en radioinspelning vid BBC London. Deras sista möte blir på den svårt slagrörde Hardys sängkant sommaren 1957. En sista gång pratar de med varandra. Inte längre med ord, men med gester, ögonkast och miner. Tillsammans har de gjort 32 stumfilmer, 40 talfilmer i kort format och 24 långfilmer. En planerad Don Quijote blev aldrig av.

Hos Laurel och Hardy möter den absurda teatern i dess mest karakteristiska form. Tyngdpunkt lagd vid situationer snarare än händelser. Stasis snarare än förändring. Förkastande av realismen. Argumentation dragen ända in i orimligheten. Språket inte längre pålitligt. Det vardagliga jämställt med existensens grundfrågor. Där möter de allvarliga clownerna, i tvekamp med existensen, med ovissheten om vilka de är, var de är, vad det är meningen att de skall göra. Klipp till The Hoose-Gow (1929), öppningstitlarna. »Varken Mr. Laurel eller Mr. Hardy hade någon tanke på att göra fel. I själva verket hade de inga tankar av något slag.» Eller, för att tala med Laurel: »Som du kastar ditt bröd på vattnet, så skall du skörda».




53:148, text på kortet: 1469 – Log Entering Sawmill. Oregon.
Copyright by Weister. Published by Edward H. Mitchell San
Francisco Cal. – – – Stor version av bilden här.

Lotta Lotass ::: Redwood ::: Autor Eter 2008