2. Kentauren av Maurice de Guérin

Jag föddes i hålorna i bergen därborta. Som floden nere i dalen, vars första droppar kommer från en klippa som gråter i en djupt belägen grotta, inföll mitt livs första stunder i en tillbakadragen tillvaros dunkel utan att störa dess tystnad.

När våra mödrar känner att nedkomsten nalkas söker de skydd i grottorna, och långt nere, där det är som mest otillgängligt och där det tätaste mörker härskar, ger de utan klagan liv åt en lika tyst avkomma.

Deras kraftiga mjölk får oss att utan att förtröttas och utan ständig kamp att stå ut med livets första svårigheter. Ändå lämnar vi våra hålor långt senare än ni era vaggor. Detta för att det hos oss anses att man under sin första tillvaro måste skydda och dölja sig, eftersom denna tid tillhör gudarna.

Nästan hela min uppväxt förflöt bland skuggorna där jag blivit född. Så djupt inne i bergets moderliv låg min grotta att jag skulle ha varit okunnig om dess ingång om inte emellanåt de vindar som lekte vid öppningen virvlat in med ilar av svalka och längtan.

Ibland kom också min mor tillbaka med dalarnas doft i sin andedräkt eller drypande av vattnet från vågorna som hon älskade. Men vid dessa hemkomster berättade hon ingenting för mig om dalarna och floderna, även om den obestämbara förnimmelsen av dem väckte en oro som fick mig att upprört vandra fram och åter i skuggorna.

Vad är det som finns därute, frågade jag mig själv, dit min mor går? Vem finns där med sådan makt att ständigt dra henne till sig? Och vilka skilda erfarenheter finns där att göra eftersom hon varje dag kommer hem i en ny sinnesstämning?

Ibland kunde min mor återvända sorgsen och släpande, som om hon varit sårad, ibland kom hon in livfullt dansande. På långt håll kunde jag då på gången känna hennes glädje, och hennes ögon strålade. Glädjen smittade av sig på mig, men än starkare berörde mig hennes modlöshet som tvingade mitt sinne djupare in i grubblerier. I de stunderna blev jag medveten om min styrka och jag kände en drift som inte fann något utlopp i min ensamhet, och när jag då lyfte mina armar, när jag sprängde runt i den väldiga grottans dunkel, då började jag i kraft av denna min skuggboxning och min ursinniga galopp förnimma vad mina armar måste sträcka sig mot och vart mina hovar måste föra mig...

Jag har sedan dess lagt mina armar över kentaurers skuldror, om heroers midjor och runt ekars stammar. Mina händer har gripit om stenar, vatten, oräkneliga växter, men också luftens finaste skiftningar, då jag under kolmörka, stilla nätter försökt fånga vindfläktarna i hopp om att de skulle leda mig på min väg.

Mina hovar, Melampos, se hur nedslitna de är. Och likväl, fastän jag är stel av ålderns köld, så finns det dagar då jag i middagssolen på höjderna återupplever min ungdoms rusningar i grottan och då jag återigen lyfter mina armar och åkallar det som finns kvar av min styrka.

Dessa utbrott växlade med långa perioder utan någon oro. Hela mitt väsen tycktes genomsyrat av känslan av att jag växte, att livet fyllde min kropp. Jag förlorade lusten att brusa upp och drog mig tillbaka i en sorts fullständig stillhet, där jag, utan att förändras av den, åtnjöt gudarnas välsignelse. Stillhet och skugga är nödvändiga för att man skall kunna erfara livskänslans mystiska glädje. Ni skuggor som dväljs i grottorna i dessa berg, er har jag att tacka för den tysta lärdom som skänkt mig sådan kraft, i ert hägn har jag känt tillvaron i dess renaste form, som från gudarnas källa. När jag lämnade ert beskydd och steg ut i dagsljuset, skyggade jag och hälsade det inte, ty ljuset grep mig med våld, berusade mig som en fördärvlig dryck. Och jag kände att mitt liv, som dittills varit fast och enkelt, ruskades om och förlorade mycket av sig självt som om det hade skingrats för vindarna.

O Melampos, du som vill lära känna kentaurernas liv, vilken gudarnas vilja förde dig till mig, den äldste och sorgsnaste av alla? Det var länge sedan jag levde tillsammans med de andra. Jag lämnar inte längre denna bergstopp dit åldern förvisat mig. Mina pilspetsar tjänar nu bara till att gräva upp rötter på vresiga växter, de stilla sjöarna vet fortfarande vem jag är, men floderna har glömt mig. Jag kan berätta ett och annat från min ungdom, men de hågkomsterna i ett åldrande minne sipprar långsamt fram som ett snålt dryckesoffer ur en sprucken urna. Jag berättade utan ansträngning för dig om de tidigaste åren, ty dessa var rofyllda och fullkomliga. Jag var genomsyrad av livet, helt enkelt. Sådant är lätt att återkalla och berätta. Ombedd att berätta sitt livs historia skulle en gud kunna göra det med blott några få ord, Melampos.

Min ungdom förgick hastigt, upprört. Jag levde för rörelse och mitt lopp kände inga gränser. Stolt över min frihet och styrka ville jag utforska varje del av vildmarken. En dag när jag kom ned i en dal dit kentaurer sällan beger sig, såg jag en man komma gående på den motsatta flodstranden. Det var den första människa jag sett. Jag kände ingenting annat än förakt för honom. »Som bäst», sade jag till mig själv, »är den här varelsen blott hälften av mig. Vilka korta steg den tar! Hur klumpig är inte dess gång! Dess blick tycks sorgset skygga inför alla avstånd. Detta måste vara en kentaur som störtats av gudarna och som nu i onåd tvingas linka fram på detta sätt.»

Jag tillbringade ofta mina dagar i floderna. Ena halvan av min kropp kämpade under vattnet för att hålla mig uppe medan min andra halva lugnt reste sig över ytan och lät mig lättjefullt sträcka på mina armar. Jag glömde mig själv när jag på detta sätt flöt på vågorna, jag överlämnade mig helt till floden, som förde mig, dess vilde gäst, långt bort och visade mig strändernas skönhet. Hur ofta överraskades jag inte av kvällningen där jag drev med strömmarna medan de tätnande skuggorna sträckte gudarnas nattliga makt långt ned i dalarna! Den vilda oron i mitt sinne stillades så att jag endast kände en vag förnimmelse av min varelse jämnt fördelad i min kropp, likt den skymt av nattens gudinna jag såg reflekterad i vattnet där jag simmade. Melampos, på min ålderdom saknar jag vågorna och floderna; mestadels fridfulla och lugna går de sitt öde till mötes med större jämnmod än kentaurerna, med en visdom välvilligare än människornas. När jag lämnade vattnet var jag höljd i dess väldoft, som följde mig dagarna igenom och bara helt långsamt försvann, likt parfym.

Vild och riktningslös obeständighet styrde mina steg. Plötsligt, under de mest våldsamma rusningar, kunde jag avbryta min galopp, som om en avgrund öppnat sig vid mina hovar, eller en gud hade ställt sig framför mig. Att så oväntat göra halt fick mig att känna hur livet strömmade genom mitt väsen. I skogarna skar jag ibland av grenar som jag höll över mitt huvud medan jag sprang. Hastigheten hejdade då lövens rörelser så att de bara åstadkom ett svagt prassel, men om jag slog av på farten det allra minsta tog vinden tag om grenen och lät den åter börja susa och viska. På samma sätt rusade mitt liv genom mitt bröst när jag plötsligt hejdade min överilade galopp genom dalarna. Jag hörde det rusa, sjuda och brinna som om en vådeld gripit mig ute på de öppna vidder jag korsat med sådan lidelse. Mina flanker skälvde för dess flodvåg, hur den tryckte på inifrån, och jag kände i min upprördhet en njutning som endast havskusterna kan känna: att utan begränsningar innesluta ett liv som hetsas och spänns till sitt yttersta. Med ansiktet i den svalkande vinden betraktade jag bergskammarna i fjärran. Jag såg på träden längs med stränderna och på vattnet i floden. Vågorna bars bort av långsamma strömmar, träden stod fast rotade i marken och rörde sig endast då vindens andetag fick deras grenar att sucka.

»Endast jag», sade jag för mig själv, »är fri att röra mig och leva som jag vill från den ena änden av dessa dalar till den andra. Jag är lyckligare än vattenfallen som störtar utför klipporna för att aldrig mera återvända. Stampet av mina hovar är vackrare än skogarnas sus eller ljudet av vågorna; det är det rungande dånet av den fria kentauren som finner sin egen väg.»

Mina arbetande flanker berusades av utmattningen, men i mitt sinne kände jag stolthet då jag vände mig om och betraktade mina ångande länder.

Ungdomen liknar en grönskande skog som böjs av vindarna. Den känner livets rika gåvor omkring sig och ett dovt susande härskar i dess lövverk. Fri som floden levde jag längs stränderna och på bergstopparna, inandades Kybeles mysterier, fritt vandrade jag överallt i ett liv utan vare sig eftertankar eller hämningar. Men när natten, med sin gudomliga frid, fann mig på bergssluttningarna ledde den mig till grottöppningarna och lugnade mig som den lugnar vågorna på havet, lät endast en svag dyning dröja som höll sömnen borta utan att störa min vila. Liggande vid grottans mynning, med min underkropp därinne och mitt huvud under natthimlen, följde jag skuggornas förbryllande spel. Det underliga liv jag badat i under dagens timmar lämnade mig droppe för droppe och återvände till Kybeles lugna bröst, likt regndropparna som efter ett skyfall dröjer kvar på bladen för att så falla mot marken för att förena sig med vattnet. Det sägs att under mörkrets skydd lämnar havsgudarna sina palats i djupen för att sitta på klipporna och se ut över vågorna. Så vakade också jag med en vidsträckt nejd av liv framför mig, lik det slumrande havet. När jag återhämtat mig till min fulla styrka kände jag det som om jag på nytt blivit född, som om de mörka vattnen avlat mig i sitt djup och nyss lämnat mig högt upp på bergssluttningen, likt en delfin som övergivits på en sandbank av Amfitrites vågor.

Min blick vandrade fritt och jag såg de mest fjärran belägna platser. Likt de ständigt våta stränderna, så förblev bergskedjorna i väster upplysta av ett glittrande ljus som skuggorna endast ofullständigt förmådde utplåna. Där dröjde de nakna, rena topparna kvar i det bleka ljuset. Någon gång såg jag guden Pan stiga ned där, alltid ensam, eller ett följe av hemliga gudomligheter, eller en bergsnymf, berusad av natten. Det hände att örnarna från Olympens berg korsade himlen högt däruppe för att försvinna under de avlägsna stjärnbilderna eller in i de besjälade skogarna. Gudarnas ande satte sig i rörelse för att plötsligt störa de gamla ekarnas frid.

Så du söker visdom, Melampos. Visdom som är vetskapen om den gudomliga viljan, och du vandrar bland Jordens folk som en dödlig som ödena lett på villoväg. Här i närheten finns en sten som då man rör vid den frambringar ett ljud som om ett stränginstrument slagits an. Människorna säger att Apollon, när han vallade sin hjord i dessa ödemarker, lutade sin lyra mot stenen och ljudet blev kvar. O Melampos! Vandrande gudar må ha lagt ifrån sig sin lyra på klipporna, men de har aldrig lämnat den efter sig. När jag låg och spanade i grottorna trodde jag ibland att jag skulle överraska den drömmande Kybele och att hon, gudarnas moder, skulle avslöja några hemligheter när hon talade i sömnen. Men jag har aldrig kunnat urskilja annat än ljud som löses upp i nattvindens andetag eller det otydliga plattret från de strömmande floderna.

Den store Keiron, som jag skötte om på hans ålderdom, sade en gång till mig:

»Makareus, vi är båda bergskentaurer, men hur olika är inte våra vanor. Som du ser, så tillbringar jag mina dagar med att söka efter örter, medan du, du är som de dödliga som i vattnet eller skogarna funnit bitar av Pans spruckna vassflöjt och fört dem till sina läppar. I de föremål som en gång vidrörts av en gud har dessa dödliga funnit en tygellös ande, eller ett hemligt vanvett, och de beger sig till övergivna platser, drar sig tillbaka till skogarna, följer floderna och, oroliga och drivna mot okända mål, försöker de bli ett med bergen. De av vindarna älskade Skytiens hästar är inte mindre vilda än du och heller inte mindre sorgsna om kvällarna när nordanvinden lagt sig. O Makareus, söker du efter gudarna? Frågar du efter människors ursprung; efter djurens upphov och den eviga eldens principer? Olyckligtvis så behåller Okeanus, som är alltings fader, dessa hemligheter för sig själv, och nymferna omger honom med en evig körsång för att dölja det han i sömnen kan råka undslippa sig. De dödliga som med sina dygder behagat gudarna har fått motta lyror till att tjusa Jordens folk, kanske också nya skördar, men ingenting från gudarnas obevekliga tungor.

I min ungdom visade Apollon mig på växterna och lärde mig att ta tillvara deras hälsosamma egenskaper. Sedan dess har jag förblivit de vidsträckta bergen trogen, grubblande, men alltid med blick för de helande örterna och beredd att föra mitt läkekunnande vidare. Ser du den kala toppen på berget Oetas därborta? Alkides röjde den för att resa sitt likbål. O Makareus, halvgudarna, gudarnas barn, breder ut lejonhudar över bålet och förtärs av lågorna på bergstopparna! Jordens gifter besmittar det blod som skänkts av de odödliga. Och vi kentaurer, som avlats av en våghalsig dödlig i skötet av en sky som tycktes vara en gudinna, vad har vi att vänta av Zeus, som slog ned vår stamfader? För evigt hackar gudarnas gam ut inälvorna på den som skapade den första människan. O Makareus, människor och kentaurer har båda sitt ursprung i sådana som tog ifrån de odödliga deras privilegier, sådana som misstänkte att allt liv bortanför dem själva är någonting som de bestulits på, småstycken som de berövats och som bärs bort som utsäde i ödets allsmäktiga vind. Det sägs att Aigeus, Theseus far, under en klippa vid havet gömde tecken och minnesgåvor med vilkas hjälp hans son en dag skulle minnas sin födelse. Någonstans har de svartsjuka gudarna gömt bevisen för tingens härkomst. Men säg mig, Makareus, på vilken strand vid vilket hav har de vältrat för den döljande stenen?»

Sådan var visdomen som den store Keiron erbjöd mig. Också på sin ålderdom fann han sin lust i sådana högstämda tankegångar. Hans ännu så starka överkropp slokade över hans flanker, han var som en dyster ek, böjd av vindarna, men i sin kraftfulla gång syntes han närmast opåverkad av åren. Man kan säga att han fortfarande besatt en skugga av den odödlighet Apollon en gång skänkt honom, men som han senare lämnade tillbaka.

Och jag, Melampos, jag har också åldrats, lika lugnt och stilla som när stjärnorna går ned. Jag har fortfarande styrka att ta mig uppför klippbranterna där jag kan hejda mig för att begrunda de oroliga molnen eller se de regniga Hyaderna, Plejaderna eller den store Orion dra in över horisonten. Men jag vet att jag snabbt förtärs, som snö på det strömmande vattnet, och att jag snart skall bli ett med floderna som forsar ned i Jordens väldiga sköte.





::: 3 :::




Illustration av Bengt Kristenson till Kentauren, Palettens skriftserie nr 3, Göteborg 1952.