16. 12 oktober 2009. (–––) På kvällen var jag på ABF och hörde en författare tala om sin kontrafaktiska roman, som utspelar sig i en värld där axelmakterna vann kriget. Sverige som en mycket lydig lydstat i det stortyska riket. Frågor ställdes kring de variabler som ändrats så att denna värld kunnat uppstå. Författaren avfärdade detta som, för honom, ointressant kritik. En roman är inte en historielektion, var hans åsikt. Han ville beskriva ett samhälleligt tillstånd (ett nazistiskt Sverige), inte vägen dit. – Och där förlorade han allt mitt eventuella intresse. Med ett sådant synsätt kan ju romanen endast bli trivial, vilket kanske tydligast märks på det lättsinne med vilket författaren valt att, med namns nämnande, »för tidsfärgens skull», ärerörigt skriva in män och kvinnor från »vår» värld som medlöpare till den nazistiska regimen. (–––) Romanen, som form, ställer inte lägre krav på akribi bara för att den har en annan syftning än historieforskningen. Eller den sociologiska undersökningen. Eller den psykologiska fallstudien. En uttalat kontrafaktisk fiktion, som mer än andra berättelser bygger på att ett tydligt ramverk övertas från den faktiska historien, måste alltid, implicit och/eller explicit, kunna förklara sina brott mot detta ramverk. Om inte så blir fiktionens berättelse, dess kritik och utsaga, meningslös. Dess rum tomt. (–––)





::: 17 :::



Reklamvykort för Len Deightons roman SS-GB (1978)