15. Om återfunna, äger de ting som Aigeus lämnat i arv betydelse för någon annan än hans son? Museerna i min barndom öppnade stora, skuggiga salar med oräkneliga montrar och låsta vitriner där föremålen endast bestods de mest kortfattade förklaringar. Rymden mellan valven gav ett löfte som enskildheterna inte förmådde infria.

Bronskärl från Knossos.

Terracottafigurin, gravfynd från Birka, ursprung okänt.

I Guérins utrop om Grekland som ett museum måste därför ligga en djupare insikt än vad en samling slumpmässiga artefakter på Louvren kan ha skänkt honom. Inte heller har jag en upplevelse av tablå och diorama när jag läser Makareus berättelse.

Geografen och fornforskaren Pausanias var samtida med Hadrianus och Marcus Aurelius, andra århundradet efter Kristus, och hans inventering av Grekland, Periegesis Hellados i tio volymer, sextonhundra år före Guérins tid, kännetecknas av just det museala såtillvida att Pausanias konsekvent föredrog det gamla framför det nya. Tonvikten lades vid den klassiska grekiska konsten, inte den med Pausanias samtida. Tempel, altare och gudabilder hellre än offentliga byggnader och statyer av politiker (Christian Habicht).

Den klippa som, enligt Makareus, djupt i berget gråter och som föder fram floden (livet, tiden, världen) med sina tårar anspelar på Kybele efter en berömd sen-hettitisk skulptur i en droppstensgrotta i berget Sipylos i nuvarande Turkiet. Kybele var en frygisk fruktbarhetsgudinna, född ur den sperma som Zeus i sömnen droppade på jorden, i förstone en hermafrodit, vars manliga könsorgan de skrämda gudarna skar av (Pausanias: Periegesis Hellados, bok VII). Grekerna sammansmälte henne kultiskt med sin egen gudinna Rhea, jordgudinnan Gaias dotter. »Gudamoder», en hela naturens alstrande kraft. Hon kallades också bergsgudinnan och hennes helgedomar återfanns på eller invid höga berg. När romarna tog henne till sin blev hon Magna Mater, mater deum magna.

Förnimmelser. Stråk. Fragment.

»Under de första människornas guldålder, då människorna tycks ha fötts som svampar växer upp ur jorden, var allt präglat av en slösande yppighet och frihet. Jorden gav en mångfald av skördar och alla levde ett gudaliv utan arbete och vånda. Silveråldern är det andra människosläktet. Även om människorna nu är mycket långlivade – ett barn kan dia sin mor i mer än hundra år – så vägrar de att offra åt gudarna och göms av Zeus i vrede under jorden. Kopparålderns människor uppstår ur de askstammar som de gör sina spjutskaft av, men deras vapen och redskap är av koppar. Deras sinnen är hårda och krigiskt oförsonliga, och de stiger namnlösa ned till Hades. Järnåldern slutligen är Hesiodos’ egen tidsålder. Människornas hjärtan är hårda som järn.» (Nils Göran Hökby: »Tiden»)

Segrarmyten att världen rör sig från sämre till bättre har ständigt haft sina belackare, de som hävdar att vi alltid, generation efter generation, lever i skuggan av ett föregående, mer storslaget förflutet.

Om dioramat görs tillräckligt stort blir förstås också dess gränser svårare att urskilja, glaset ligger kanske alltför långt borta för att vi överhuvudtaget skall kunna nå fram till det eller ens vara medvetna om det. En sådan värld är inte gränslös, lika lite som någon värld är utan gräns, bara mycket stor.

Varelserna i Greenforts biosfär vet ingenting om hur deras värld är beskaffad. I James Blish novell »Surface Tension» färdas företrädare för en mikroskopisk människoras mellan två vattenpölar i ett diminutivt »rymdskepp», oense om de verkligen erövrar den »rymd», som de gamla inskriptionerna talar om. För Delanys rymdfarare i »The Star Pit» upplevs själva Vintergatan som ett fängelse, de enda sant fria är de fåtaliga golden som bemannar skeppen mellan galaxerna - ställt i kontrast till en alkoholiserad mekaniker instängd i sin oförmåga att hantera sina privata relationer. Kan neurotikern, om än införstådd med det begränsande i sitt beteende, på egen hand lösgöra sig från sina tvångstankar? Hur ser människans biologiska nisch ut, den verkliga jämförd med den teoretiska?

Makareus rör sig från ovetande till insikt. En inte alltför ovanlig bildningsgång, här bara så tydligt markerad; från grottans skuggor till de solbelysta bergsbranter där hans värld låter sig överblickas. Fragment som moderns våta kropp, vindilarna, dofterna, allt fogas samman, sätts in på sina rätta platser i det mönster som är den iakttagbara världen och, framförallt, Makareus själv.

»Det finns någonting i Naturen», skriver Guérin i dagboken den 28 mars 1832, »oavsett om hon klär sig i leenden under ljusa dagar, eller, som under höst och vinter, går blek, grå, kall och tårdränkt, någonting som inte bara rör vid andens yta, utan också tränger ned i dess djupaste klyftor, och väcker till liv tusen minnen som, uppenbarligen, inte har något samband med de yttre aspekterna, men som, tveklöst, upprätthåller ett band till Naturens själ genom en för oss okänd samhörighet.»

Gudarna är i Makareus perspektiv ständigt närvarande, men aldrig manifesterade i det fysiskt påtagliga. Pans spruckna flöjt kan givetvis ha tillhört guden, även om det nog är rimligare att tänka sig att någon getherde har kastat bort den och skurit sig en ny. Klippan må genljuda av Apollons toner, men lyran har guden förtänksamt tagit med sig. Den gudarnas ande som stör ekarnas frid är kanske ingenting annat än den prosaiska vinden. Makareus själv är kluven inför vad som är vad. Av Kybeles röst har han bara lyckats höra obestämbara ljud, som lika gärna kan ha varit nattvinden eller flodernas vågrörelser. Att han påstår sig ha sett Pan stiga ned bland bergen låter sig avfärdas som en morgondröm, en önskan, då gudarna ingenstans i dikten i övrigt tar gestalt. Till och med den store Keirons öde förlorar i Makareus berättelse sin gudamytiska glans, ingenstans nämns Herakles eller hydrans gift, odödligheten må gälla för en gåva från Apollon, men är blott ett rykte. Inte heller nämns Skytten bland de stjärnbilder som den åldrade kentauren betraktar.

Guérin drömde om de »tempel av seren visdom» som de åldriga filosofierna hade rest på bergstopparna, vid den vägens slut som också Heidenstam skulle dikta om, åtkomliga endast för de utvalda få. Klarhet. Överblick. Genomskådande. »Om jag ändå kunde vinna dessa höjder! När skall jag få frid?», skriver den unge mannen i sin dagbok och det är där, på just den klippbranten och med blicken fäst bortom världen och gudarna, som han lämnar sin kentaur.





::: 16 :::



Mihail Chemiakin: Cybele: Goddess of Fertility (1993)

Auguste Rodin: L’Age d’Airain (Kopparåldern, 1876)