10. Lucretius trodde inte att det fanns kentaurer, eller att det någonsin funnits några. Ett sådant djur, med tvåfaldig natur och dubbel kropp, skulle inte kunna existera. I Om tingens natur heter det att »när tre år har gått till ända har hästen nått sin fulla styrka; barnet ingalunda. Ty även då söker det i sömnen efter moderns mjölkrika bröst. Men när hästens styrka och kraftiga lemmar åldras och försvagas och mattas när livet flyr dem, då först kommer ungdomens blomma till ynglingen och klär hans kinder med mjuka fjun.» (Bok V, Cavallins prosaöversättning)

Att gå in på kentaurernas biologi och taxa är vanskligt, särskilt som vi vet så lite om dem. Dante talar om kentaurer i tusental, och det lär ha behövts en sådan styrka, eftersom syndarna i Flegeton är fler än så, men de fåtaliga namn han nämner är de vi redan känner: Keiron, Folos, Nessos. Troligtvis var kentaurerna aldrig särskilt många. Korsning mellan två arter har som resultat, som när häst och åsna parar sig, att avkomman i de allra flesta fall är steril. Kentaurus får barn, men inga, eller ytterst få, barnbarn. En population på kanske totalt tjugo, trettio individer och sedan aldrig mer. Det skulle vara förklaringen till varför de unga kentaurerna, enligt Makareus, lämnar grottorna »långt senare än ni era vaggor»: de är så få att varje liv måste skyddas i det längsta.

Men utifrån det som är känt, eller åtminstone hävdat, kring kentaurerna går det att göra sig vissa föreställningar om deras livsföring. Hästmänniskorna eller halvhästarna har en hästs fyrbenta underkropp där manken och halsen övergår i en människas överkropp. I grekisk konst, på vissa vaser och skyphos, finns ett par återgivningar av kentaurer som hela människor, men med en hästs bakdel skjutande ut från ryggslutet. Inom den dåtida teatern, med sina begränsade möjligheter till specialeffekter, var det också på detta sätt man gestaltade kentaurer. Att en varelse, sådan kentauren beskrivs, som stark, snabb, framrusande, skulle ha en sådan konstruktion av rörelseapparaten är dock en omöjlighet.

Andra saker som väcker nyfikenhet är kentaurernas andning och matsmältning. Hästmänniskan är ett stort djur med en vikt på gott och väl ett par hundra kilo. När Makareus säger att han nuförtiden bara använder pilarna till att gräva upp växtrötter, är det därför ett påstående som inte kan stämma. Även om kentauren kanske inte kan jämföras med de största hästarna så torde den ha behövt någonstans mellan 10 och 15 kilo gräs eller hö per dag. Några fattiga, mödosamt uppdragna rötter skulle inte räcka för att hålla den stora kroppen igång. Och vad användes pilarna ursprungligen till?

En parallell kan här dras till en annan dubbelvarelse, det ensamma monstret Minotaurus, inspärrad i labyrinten på Kreta, men årligen utfodrad med fjorton unga atenska män och kvinnor. Minotaurus beskrivs genomgående som en man med tjurhuvud, avkomma till kung Minos gemål Pasifaë och Poseidons vita tjur som var tecknet på Minos makt över den stora ön. Uppfinnaren Deadalus, som senare också byggde labyrinten, förfärdigade ett koliknande fodral åt drottningen att klä sig i och tjuren narrades att bestiga henne. Resultatet av föreningen blev mannen med tjurhuvudet.

Men hur begiven på kött är egentligen en varelse med en idisslares tänder? Och omvänt: ifall han varit gräsätare borde han i så fall inte ha begärt hö istället för det – i runda slängar – årliga tonnet av icke urbenat kött? Skulle ett nötkreaturs hjärna ha förmått hålla reda på de vindlande gångarna i den mäktiga labyrinten? Nej. Det troliga är att Minotaurus, liksom kentaurerna, hade en människas överkropp och djurets underkropp.

Sedan tillkommer förstås frågan om varför Minos överhuvudtaget var benägen att hålla bastarden vid liv; Minotaurus, Minos tjur, var ju en ständig påminnelse om att kungen var en hanrej och hans maktsymbol besudlad. Men historien berättas ur atenskt perspektiv, fienden är inte som vi andra, grunden för fiendens seder och bruk, hans sätt att tänka, är främmande, för att inte säga labyrintiskt. Det krävs en Theseus, staden Atens egen hjälte, att besegra monstret. »Till grund för sagan om M. ligger sannolikt en äldre, måhända från Fenicien härstammande, med människooffer förbunden kult och dennas slutliga undanträngande genom grekisk odling.» (Nordisk familjebok, Ugglan) Det vill säga, en historia snarlik den om människorna och kentaurerna.

Och Kain var en åkerman.

Men om kentauren, eller en människohövdad Minotaurus, varit en växtätare, hur skulle en människas ynkliga mun och svalg ha kunnat förse det jättelika matsmältningssystemet med ett erforderligt mått föda? Mer än tio kilo hö om dagen? Och skulle kentauren haft några tänder kvar efter ett par år på den dieten?

Philip José Farmer har i romanen The Maker of Universes (1965) på denna grund, mängden konsumerad föda i förhållande till kroppens energibehov, slagit fast att kentaurernas släkte var köttätare. Farmer visar där också att deras två ryggrader, människans och djurets, möttes i en polhemsknut och hur lungornas utrymme i människobröstet bytts mot en dragspelsliknande muskelpump som försörjde lungorna i hästdelen med luft.

Den så uppenbarligen karnivore Makareus beskedliga rotande efter rötter skall därför inte ses annat än som ett undanstucket budskap till människorna att de, och deras får och getter, ingenting längre har att frukta från kentaurens pilar.





::: 11 :::




Gustave Doré, Minotaurus, illustration till Dantes Divina Commedia.



Skelett av kentaur, c:a 250–200 f. Kr., funnet vid August Riemanns utgrävningar i norra Tessalien, 1959 (Naturhistoriska riksmuseet)