Det väldiga templets rum, salar och stoder skärs ut i kantiga block vars sidor täckts av flor. Hans slipade ansikten lyfts från hans tunga, mäktiga kroppar och ställs ned i den finkorniga, täta, grågula sanden. Stag, stöttor och stänger stödjer de utskurna, djupa rummen vilkas former gentas i den gjutna, jämnt tuktade klippan. Det speglande vattnet bildar en slät och glänsande vidd i vars djup göms ett uråldrigt, urholkat, tungt, instörtat tomrum.

 

 





5:9. – – – Stor version av bilden här.


Under 1200-talet f. Kr. lät Ramses II uppföra templen vid Abu Simbel på Nilens västra strand, omkring 29 mil sydväst om Assuan. Templen var huggna ut ur sandstensklipporna och bestod båda av en yttre fasad bakom vilken öppnade sig inre rum; fjorton stycken i det Stora Templet, fem stycken i det Lilla Templet. Det Stora Templets fasad var 35 meter bred vid basen, 29 meter bred vid den övre kanten och 32 meter hög. Den dominerades av fyra kolossalstatyer av Ramses II själv, var och en av dem 20 meter hög. Runt dessa fanns flera mindre statyer. Innanför fasaden, så djupt som 61 meter in i klippan, sträckte sig väldiga, symmetriskt anlagda rum och salar med rikt dekorerade tak och väggar.

Byggandet av Assuandammen tar sin början i januari 1960. Dammens syfte är att producera el, ge möjlighet till konstbevattning av jordbruksområden samt att kontrollera Nilens översvämningar. Den reservoarsjö som bildas – Nassersjön – skall komma att stiga över templen i Abu Simbel. UNESCO går ut med en vädjan till sina medlemsländer att hjälpa det egyptiska folket att rädda de ovärderliga templen. Flera idéer förs fram: att innesluta templen i ett slags vattenfylld reservoar inuti dammen, varigenom de åtminstone skulle bli tillgängliga för dykare; att låta templen täckas av Nilens silt och så småningom grävas fram av framtida arkeologer; att bygga en väldig vall framför dem. Det förslag som slutligen antas kommer från Vattenbyggnadsbyrån (VBB) i Stockholm och går i korthet ut på att skära sönder templen i stora block, flytta dessa till en plats ovanför vattnets beräknade högsta nivå samt där sätta samman dem igen invid uppbyggda kopior av de klippor ur vilka de en gång har huggits ut. Arbetet beräknas pågå i sex och ett halvt år: från januari 1964 till juni 1970. En särskild koloni anläggs för dem som arbetar med flytten. Som mest kommer den att ha tretusen invånare.

Templen mäts och fotograferas. Man upprättar fotogrammetriska kartor över omgivningarna. Geologer beskriver landskapets stenformationer: granit täckt av nubisk sandsten och eolisk sand (dynsand). Stenen undergår omfattande laboratorietester för att pröva dess styrka och motståndskraft. Sprickor kartläggs noggrant. Nils Hast, professor i hållfasthetslära vid Tekniska högskolan i Stockholm, gör ingående mätningar av bergtrycket.  En skyddande vall byggs upp framför templen och området dräneras. Man inleder förberedelserna för att skära de två templen i hanterliga block. Av största vikt är att förebygga skador som kan orsakas av de vibrationer som sprängandet av den omgivande klippan kommer att medföra. Man provar även ut vilka sågar som orsakar minst skada och ger smalast möjliga fogar; fogarna får, enligt det kontrakt som upprättats, inte bli bredare än åtta millimeter. Valet faller slutligen på handsågar från Sandviken. För att skydda stenens yta täcks denna, längs de planerade skärlinjerna, med för ändamålet specialtillverkad gasväv. Templens fasader täcks helt och hållet med sand under det att schaktningarna ovanför dem pågår, och i de många rummen reses stålställningar vilka stödjer taken.

Templen måste, efter att de åter har satts samman, ha exakt samma utseende som de tidigare har haft. Sorgfälliga skisser görs och tre mässingssprintar slås in i varje block så att dettas position exakt skall kunna måttas mot de andra blocken. Ett schema över var snitten skall läggas ritas upp. Inga snitt får läggas över statyernas ansikten. Stenen förstärks med stålstänger och sprickorna fylls med hartsinjektioner. De sågade blocken lyfts och transporteras längs specialbyggda, helt slätade asfaltvägar. Bit för bit flyttas det Stora Templet och det Lilla Templet. I augusti 1966 försvinner den gamla tempelplatsen ned under reservoarsjöns vatten.

I september 1968 läggs den sista handen vid att bygga upp templen på nytt, nu förstärkta av betong och armering. Den av de fyra stora statyerna som sedan tidigare legat söndrad i bitar läggs åter på plats söndrad i bitar så som den låg vid den gamla tempelplatsen. Man diskuterar huruvida sågfogarna skall lämnas synliga för att betona att templen plockats isär och satts samman på nytt. Men beslutet blir att dölja dem och fogarna fylls med murbruk gjort på krossad sandsten, kalk och vit cement. Runt den nya tempelplatsen anlägger man konstgjorda klippformationer. Lutningsgraden på deras sluttningar är desamma som på de klippor som nu ligger under vatten. Ytorna har anlagts så att de ser exakt likadana ut. Templen belyses av kraftiga strålkastare. Och inuti de nya klipporna reser sig väldiga betongdomer ovanför de flyttade rummen. Domen i det Stora Templet inger känslan av att befinna sig i en modern, nybrutal katedral, ett väldigt monument över den teknologi som räddat de uråldiga och oskattbara templen.





Lotta Lotass ::: Kraftverk ::: Autor Eter 2009