Det glindrande ljuset kastas i speglingar runt den glasiga, glänsande, väldiga strukturen. Valvbågarna bär den ljusa salens täta, slutna rymd vars långa gallerier skär genom det vida, stilla djupet. Linjerna bryts och fästs vid tvärskeppets breda band av ljus som löses upp mot den avlägsna, glanskade, pärlvita fonden. De skimrande fälten löper in mot det fasta, stadiga fäste som sträcker sig utefter den djupa himlaranden.



36:61, text på kortet: Lilla Edet. Interiör av Kraftstationen. Foto o. förlag: C. A. Träff. – – – Stor version av bilden här.


Jonas Wenström föddes i Hällefors, Västmanland den 4 oktober 1855. Fadern Wilhelm var bruksbyggmästare och smidesmästare och kom, efter att familjen flyttat till Örebro, att öppna konstruktionskontor där han bland annat åtog sig byggnationer av masugnar, valsverk och vattenturbiner. Jonas Wenström drabbas i barndomen av (troligtvis) engelska sjukan och sjukdomen ger honom men för livet. Han stannar i växten och kroppen blir krum och böjd. Men Wenström låter inte de kroppsliga svårigheterna hindra honom från ett ständigt arbete med nya tankar, konstruktioner och idéer. Alltigenom är fadern Wilhelm hans stora stöd. Wilhelm är också sedan tidigare bekant med John Ericsson, konstruktör av skruvpropellern och pansarbåten Monitor, som sedan 1844 är amerikansk medborgare, men brevväxlar med sin vän Wenström och sedermera även med den unge Jonas. När Jonas Wenström så börjar vid Karolinska läroverket i Örebro står det allom klart att hans begåvning är utöver den vanliga. Betygen är utan anmärkning, men pojken är skygg och blyg. Hans snedväxta kropp skiljer ut honom från kamratkretsarna och han drar sig undan till sina böcker och ritningar. År 1876 går han vidare med sina naturvetenskapliga studier vid universiteten i Uppsala och Oslo (då Kristiania). Under tiden i Oslo börjar han även brevväxla med Thomas Alva Edison.

Wenström drömmer om att konstruera en dynamomaskin, en självmagnetiserande likströmsgenerator, men saknar de ekonomiska möjligheterna att experimentera. Han har utarbetat teorier kring konstruktion av en lampa medelst att bringa en koltråd att glöda. I brev hem till fadern från Oslo skriver han den 25 oktober 1878: »Fint fördelade kolpartiklar sammanbindande en elektrisk ström (som i bågljusledningar) giva det brilliantaste ljusfenomenet. Se här ett annat sätt: Tag en låga av ett ljus, en lampa, en gaslåga eller vad som helst, som innehåller glödande kolpartiklar. Stick in lågan mellan poltrådarna, så att strömmen slutes av lågan; då skall den rökigaste oljelampa förvandlas till en klart lysande stjärna.» Wenström har inga möjligheter att pröva sin teori och drygt ett år senare visar Edison upp den första glödlampan. Wenström skriver: »Edisons nya uppfinning av elektriskt ljus, nämligen en glödande kolremsa, är samma sak som jag hittade på för ett år sedan [...] hade jag då haft hans laboratorium och resurser så skulle jag ha gjort detsamma och bättre [...] ett grafitband emellan 2 glimmerplattor ger ett verksammare ljus än Edisons smala ostödda kolveke i de lufttomma glaskulorna.» Det går att konspiratoriskt spekulera i huruvida Edison fått sin idé från den svenske brevvännen.

År 1879 tar Wenström sin examen och återvänder till Örebro där han blir teknisk konsult på faderns konstruktionsbyrå. Han har flera idéer kring bland annat telegrafi och telefoni, tröskverk och navigationsinstrument, men saknar fortfarande pengar till experiment. Han vänder sig till kvarnägaren G. A. Engelbrektson och ber denne om ekonomisk hjälp till att bygga en likströmsmaskin, men Engelbrektson tror inte på konstruktionen och avvisar förslaget. År 1881 besöker Wenström den internationella elektricitetsutställningen i Paris, där den »musikaliska telefonen» gör sensation. Han studerar de därvarande moderna dynamomaskinerna, men finner dem bristfälliga, och får förnyad inspiration till att förbättra sin egen konstruktion. I tre månader praktiserar han hos en maskinfirma i Frankfurt am Main och väl hemkommen därifrån tar han ånyo kontakt med kvarnägare Engelbrektson som den här gången blir övertygad och ställer medel till förfogande. Engelbrektson ger dessutom en av de anställda vid kvarnen, Axel Rehlin – sedermera verkmästare vid Asea i Västerås – i uppdrag att hjälpa Wenström. Likströmsmaskinen – »Sköldpaddan» kallad på grund av sin form – står klar 1882. Affärsmannen Ludvig Fredholm köper Wenströms patent, och den 17 januari 1883 bildas Elektriska Aktiebolaget för tillverkning av belysningsanläggningar för likström med Wenströms dynamomaskiner. Jonas Wenströms bror Göran blir överingenjör och verkstadschef. Jonas Wenström själv blir teknisk rådgivare. Tillverkningen förläggs till Arboga mekaniska verkstad som upplåter fyrtiofyra kvadratmeter på sin tomma vind. Jonas Wenström arbetar konstant med förbättringar av maskinen och 1887 presenteras den nya modellen »Wenströms välkända» eller »Snörlivet» (det senare namnet ett resultat av maskinens på mitten inbuktande form). Modellen blir en försäljningsframgång och företaget flyttar till nya, större lokaler. Göran Wenström börjar samtidigt intressera sig för kraftöverföring, ett av tidens, för industrin, mest akuta problem. Direktören för Elektriska AB, Ludvig Fredholm, är dock endast intresserad av belysning och vill inte ägna tid eller pengar åt problemet med överföring av elektricitet. Göran Wenström bildar således, år 1889, tillsammans med gruvingenjör Gustaf Granström företaget Elektriska Kraftbolag. Man får genast en stor mängd order och klarar inte av att leverera alla beställda maskiner. Det blir uppenbart att de båda företagen skulle tjäna på att slås ihop; så sker, och på extra bolagsstämma den 14 december 1890 bestäms att det nya företaget skall heta Svenska Elektriska Aktiebolaget. Jonas Wenström föreslår ett tillägg till namnet: Allmänna. Så beslutas och Asea ser dagens ljus. Jonas Wenström blir dess förste chefsingenjör.

Alltigenom sitt korta liv strävar Jonas Wenström ständigt för att ta del av det nya inom elektriciteten. År 1888 reser han, med hjälp av ett stipendium från Stiftelsen Lars Hiertas minne, till Amerika. Han ser fram emot att träffa brevvännen och förebilden Edison och stämmer möte med denne i hans hem i West Orange, New Jersey. När Wenström anländer ligger Edison och vilar middag och gitter inte ta sig tid att träffa sin svenske brevvän. Wenström får vända i dörren. Överallt dit han kommer möts han av samma nonchalans. Uppfinnaren Edward Weston är inte hemma då Wenström kommer för att träffa honom. John Beggs, chef för Edisons belysningsstationer i New York, har brevledes lovat visa Wenström dessas konstruktion och teknik, men han får förhinder och Wenström får själv bege sig till Pearl Street Station och vandra kring i byggnaden. Ensam får han också resa till Niagara för att bese det stora vattenfallet. Van vid att bli ringaktad och ignorerad, och van vid ensamheten bär han denna utan att klaga.

År 1891 besöker Jonas Wenström den elektrotekniska utställningen i Frankfurt. Han är vid tiden upptagen av idéer och tankar kring överföring av elektrisk ström över långa avstånd; behovet av lösningar på detta problem blir alltmer tryckande i takt med den växande industrialiseringen. Svaret på frågan måste vara växelström. Likström kan inte transformeras till högre spänning för att minska transportförluster. Med växelström går det däremot att ta ut låg spänning, transformera upp den till högspänning för transport, och sedan åter transformera ned den till normal förbrukningsspänning. Wenström inleder experiment med en växelströmsgenerator där hans grundtanke är att använda inte bara en, utan tre växelströmmar med en inbördes fasförskjutning – »trefassystemet». Dock hinner han inte lämna in sitt patent och andra kommer att få räkna sig uppfinningen till godo när det svenska patentet godkänns 1891. Flera uppfinnare kommer att konkurrera om att vara först med systemet: Dolivo-Dobrowolsky, Tesla, Haselwander, Bradley, Brown, Ferrari. Först år 1959 fastslås att Dolivo-Dobrowolsky skall anses vara trefassystemets uppfinnare. Wenströms maskiner har dock flera fördelar gentemot konkurrenterna, bland annat en överlägset hög verkningsgrad. Hans system är också det enda som är komplett med generator, transformator och motor och det kommer väl till pass i en av tidens banbrytande industriutbyggningar.

Malmbrytningen i Grängesberg expanderar kraftigt i slutet av 1800-talet. Den forsforhaltiga malmen skeppas oavbrutet till Europas väntande masugnar. All vattenkraft i området har utnyttjats till fullo. Nya källor behövs, men de kraftrika vattenfallen längre bort kan inte tas i bruk eftersom avstånden är alltför långa. Det för gruvdriften ansvariga bolaget, Grängesbergs Konst- och Jernvägsaktiebolag, som fått erbjudande om att arrendera ett vattenfall vid den avsides belägna Hellsjön, uppmanar därvid Asea att inkomma med förslag på hur kraftöverföring skall kunna ske. Man drar upp planer på en anläggning bestående av en kraftstation vid Hellsjön och ledningar till gruvområdet i Grängesberg, en sträcka på 13 kilometer. Den teknik som föreslås användas är Wenströms trefasiga växelström. Tillsammans med Aseas chefskonstruktör, Ernst Danielson, arbetar Wenström fram ett dugligt system och Asea offererar en komplett elektrisk kraftöverföring. De fyra generatorerna är Wenströms modell »trippelalternator». De båda dynamorna är av typen »Wenströms välkända». De tre transformatorerna är alla av Jonas Wenströms konstruktion. Invigningen äger rum den 18 december 1893. Wenström väntas med tåget från Falun, men anländer aldrig. Han har drabbats av förkylning som övergår i lungkatarr. Hans bräckliga kropp har inte mycket att sätta emot. Han reser, med hög feber, åter till hemmet i Västerås, där han snart förlorar medvetandet. Tre dagar senare rycks han bort, endast 38 år gammal.



Jonas Wenström (1855–1893)

 


Källor:

Petter Karlsson & Johan Erséus, Svenska uppfinnare, Stockholm 2003
Bengt Spade, De svenska vattenkraftverken – teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet 1999

Tekniska museet





Lotta Lotass ::: Kraftverk ::: Autor Eter 2009