Den branta sluttningen faller ned i den långsträckta fåran som försvinner genom horisonten. Fallhöjden är gjuten i betong och slipad och polerad till en utbuktande, rundad, välvd och kupig, bukig form. Stänger och stöd och vajrar gentar turbinernas dova ton som kommer de många skikten att enständigt och tonskönt klinga. Den vida strukturens väldiga, dånande katedral skär in genom och över de tunga, mäktiga, höga bergen.

 

 



35:60, text på kortet: Kungl. Vattenfallsstyrelsen, Nämforsens kraftstation, Tyra Lundgrens stengodsrelief. – – – Stor version av bilden här.

»Jag flyttade upp till Kilforsen, som ännu var outbyggd och vild, gjorde mig god vän med flottarlaget, satt i forsen dag efter dag, iakttog deras rörelser och arbetssätt, sökte absorbera skummet, forsvirvlarna, färgerna och friskheten. Hur timret tornade upp sig i brötar och hur älvperspektivet försvann bakom blånande skogslinjer. Det gällde också problemen hur jag skulle kunna översätta skummande och strömmande vatten i handgripligt stengods. Alltsammans måste från början tänkas in i stengodsets svårbemästrade möjligheter. Jag har velat skildra Nämforsens historia så att också folket däruppe kan ha glädje därav.

Vänstra över hörnet är sagotiden. Näcken spelar i forsen, en vit älgtjur, en uggla och en blek nymåne i sommarnatten. Högra sidan skildrar forntiden. Nämforsen är berömd för sina 1400 hällristningar av älgar, laxar, figurer och båtar, av arkeologerna delvis daterade till för 5000 år sen. De finns på båda sidor av den stridaste älvfåran och anses av vetenskapen vara magiska böner om god jaktlycka. [...] Jag har satt dit några symboliska stenåldersfigurer i magisk dans, som hetsa sina vilda hundar efter villebrådet. Längst ned ber en magiker om jaktlycka, en stenåldersyngling hällristar, en tredje harpunerar laxar i laxbäcken. Vänstra sidan ägnas gårdagen, flottningsepoken. Timret flyter i älven, dansar utför forsen, bildar brötar, skickas iväg av flottarna. Flottkarlarna har jag gjort ganska autentiska, dels för jag tycker om dem, dels för att det kan vara roligt bevara just de typer, som sist ha flottat i dessa forsar. Längst till höger är det Danielsson, flottarebas och son av flottarebas i Kilforsen, Sandahl, som flottat 30 år i Nämforsen, Söderberg och Kalin i Kilforsen.
Beträffande materialet är det högbränt stengods, det vill säga keramisk lera, som bränts vid den höga temperaturen av cirka 1300 gr. [...] Stengodset är ett oerhört krävande och oberäkneligt material. Den konstnärliga gestaltningen måste brottas med tekniken och på otrampade vägar söka finna en syntes av egna intentioner och keramisk uttrycksfullhet, vilket allt måste bygga på en förening av form, färg och det tekniskt möjliga.

[–––]

Det är inte utan skräck jag sett täckelset falla. Som konstnär är jag fullkomligt medveten om mångt som är ofullgånget och inte tillfredsställande i resultat. Det beror, men inte bara – på egen ofullkomlighet, på att så mycken kraft gått åt att kämpa med materialet, men även på att ingenting som är gjort går att göra om. En glasyrton som förändrat sig i bränningen går inte att göra om igen.»


Tyra Lundgren (1897–1979) berättar i Vattenfalls personaltidning Vi i Vattenfall nr 2, 1950 om arbetet med den trettio kvadratmeter stora stengodsrelief – Älvens historia – hon gjorde för maskinsalen i Nämforsens kraftstation.




Lotta Lotass ::: Kraftverk ::: Autor Eter 2009