De tunga turbinernas härskaror mumlar i de dundrande, ljungande, dunkla, dova djupen. De fasta drivverken vrider sina metalliska kroppar i fastställda, regelbundna, stadiga, ständiga följder. Kraftalstrarnas skuggkonturer skiftar, skymlar, växlar i glimmande mönster genom de slutna, ljusa, glanskade rummen. Deras silhuetter bryts i täta, mörka mosaiker mot den glindrande, genomlysliga, höga, välvda fonden.

 

 



Stor version av bilden här.

Några märkesår i turbinens utveckling:

1738: Den schweiziske matematikern Daniel Bernoulli (1700–1782) publicerar sitt verk Hydrodynamica där vätskors strömning analyseras matematiskt för första gången.

1750: Den tyske läkaren och fysikern Johan Andreas Segner (1704–1777) konstruerar det segnerska reaktionshjulet, den första vattenturbinen, där maskinen drivs av vattnets reaktionskraft.

1754: Den schweiziske matematikern Leonhard Euler (1707–1783) lägger fram sista delen i sitt arbete om teorierna bakom vattenturbinen.

1824: Den franske matematikläraren Claude Burdin (1788–1873) redovisar sin reaktionsturbin för Franska akademien. Vid detta tillfälle föreslår Burdin att maskinen skall kallas turbin efter latinets turbo, snurra.

1826: Den franske matematikern och artillerikaptenen Jean Victor Poncelet (1788–1867) föreslår en centripetal turbin; en turbin där vattnet strömmar genom löphjulet utifrån och in, inte som i tidigare turbiner där det strömmat parallellt med axeln inifrån och ut. Samma år utlyser Société d'Encouragement pour l'Industrie Nationale ett pris om sextusen franc till den som kan konstruera en turbin för drift av större fabriksanläggningar.

1832: Benoît Fourneyron (1802–1867) vinner priset för konstruktion av en centrifugalturbin med ledhjul, verkningsgrad 80%. Det anses makalöst att ett så litet hjul kan utveckla en så stor effekt. Redan två år därefter är denna turbinmodell i bruk vid en industri i Schwarzwald i södra Tyskland. Idag finns denna turbin på Deutsches Museum i München.

1837: Den tyske maskinkonstruktören och verkstadsägaren Carl Anton Henschel (1780–1861) tar patent på en reaktionsturbin (där energin frigörs då vattnet strömmar ut ur hjulet). Konstruktionen förbättras och patenteras 1841 av verkmästaren Feu Jonval. Turbintypen kommer därför att kallas Henschel-Jonval.

1840: C. J. Malmgren redogör i Jernkontorets Annaler för en studieresa till Frankrike och besök i Paris vid Fourneyrons verkstad där det »gjordes de såkallade Turbines Hydruliques i mängd». Samma år får bergsmekanikerna Jonas Samuel Bagge (1803–1870) tillgång till Bergslagets experimentkammare vid Falu gruva och inleder där försök med turbiner, av Bagge kallade »strömsnurror».

1841: Verkstadschefen vid Escher Wyss i Zürich, W. Zuppinger, konstruerar en centripetalturbin av aktionstyp, speciellt avsedd för bergiga trakter där fallhöjderna är höga och flödena blygsamma.

1844: Engelsmannen James Bicheno Francis (1815–1892) blir direktör för Merrimacflodens kanal- och slussbolag. En av Francis viktigaste uppgifter är att trygga drivkraften till textilstaden Lowells industrier. Francis föreslår att man ersätter de ineffektiva vattenhjulen med europeiska vattenmotorer, turbiner.

1845: Brefvens bruk börjar, som första företag i Sverige, tillverka vattenturbiner under ledning av Jonas Samuel Bagges elev Antenor Nydqvist (1817–1914). Första beställningen inkommer från brukspatron Georg Camitz på Skagersholms bruk i Örebro län. Bagge skriver efter ett besök hos Nydqvist och andra elever: »Det är ock med tillfredsställelse jag i detta hänseende kan nämna, att de omförmälte byggnaderna i allmämhet lyckats ganska väl, och att strömsnurrors användande för sådana verk, der de i synnerhet äro lämplige, såsom sågar, qvarnar, tröskverk m.fl. synnerligen i trakten kring de nämnde Bruken, och äfven på andra aflägsnare orter, börjar blifva temligen allmänt.»

1855: James Francis publicerar sitt verk Lowell Hydraulic Experiments, som kommer att bli standardverket för vattenbyggare och turbinkonstruktörer. Den turbintyp Francis under sina experiment utvecklat och förbättrat kallas francisturbin, och är än idag den vanligaste turbintypen.

1859: Modellsnickaren Asa Methajer Swain (1830-1908) förbättrar turbinens löphjul så att vattnet kommer in i hjulet radiellt, men lämnar det axiellt. Den nya konstruktionen tas upp av verkstadsföretaget Stout, Mills & Temple i Dayton, Ohio (senare The Dayton Globe Iron Works Co.) och marknadsförs som »American Turbine».

1878: Amerika har detta år 80 turbintillverkare. Den väldiga invandringen till landet har lett till en mängd nya samhällen och ökade behov av industrier. »American Turbine» utvecklas mot allt högre varvtal och större effekter med vilka följer nya namn: »Standard New American» (1884), »New American» (1894), »Special New American» (1900), »Improved New American» (1903).

1880: Den förre guldgrävaren, sedermera kvarnbyggaren Lester Allen Peyton (1829–1908) tar patent på sin turbinkonstruktion där hjulets kuggar ersatts med dubbelskopor.

1885: Horisontalaxlade flerhjuliga turbiner installeras i Sveriges första elektriska vattenkraftverk vid Bofors.

1893: Vid världsutställningen i Chicago visas det senaste inom turbintillverkning. Kraftöverföring med flerfasig växelström, vilken leder till att avståndet mellan kraftkälla och kraftförbrukare endast får marginell betydelse, ställer nya krav på turbinerna. Turbinstorlekarna ökar.

Källa: Bengt Spade, De svenska vattenkraftverken – teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet 1999





Lotta Lotass ::: Kraftverk ::: Autor Eter 2009