Ovanför de väldiga maskinrummen rör sig de vida, höga, jämnt löpande himlavalven. Stjärnornas glindrande, svagt skillrande, margfaldiga punkter sitter fästade i oändliga, djupa, täta skikt. Markens talrika fåror är fyllda av vit, skimrande is och löper parallellt ut mot det skiftande, silvergrå havet. Fält bortanför fält bildar symmetriska, ordnade mönster vars delar skiljs åt av jämnlöpande, smala pärlgrå fogar.

 

 





31:53, text på kortet: Kungl. Vattenfallsstyrelsen, Harsprångets kraftstation, Maskinsalen. – – – 31:54, text på kortet: Statens Vattenfallsverk, Harsprångets kraftstation, Maskinsalen. – – – 32:55, text på kortet: Statens Vattenfallsverk, Harsprångets kraftstation, Maskinsalen. Foto: Bengt Adin. – – – Stora versioner av bilderna här.



Ur antologin Kraftverket i svensk 1900-talslitteratur (under arbete):


De stålglänsande maskinerna och de i röda och blå overaller skrudade männen som hanterade dessa utvecklade en rörelse och en kraft som han tvingades beundra, i synnerhet som han förstod tanken bakom den. En osynlig hjärna uppförde dammen mitt för hans ögon; de här männen och maskinerna var bara dess verktyg, som den styrde med en fruktansvärd kraft. Det var en hjärna som stod bakom dammen, det begrep han om också ingen annan gjorde det. Om någonting kunde få honom att blekna så var det den. Den skrämde honom med sin styrka. Det var hjärnan hos några som gjorde vad ingen annan förmått, några som tog undan naturen och satte dit en annan natur i stället. De skapade ny natur, sedan de betvingat den gamla. Det var ju vad som skedde, då de byggde dammen. De tog bort älven – och forsen och harrvattnet – och satte dit en stor sjö i stället. Dammen hade sådana dimensioner att man kunde tala om en sjö. Själva kallade de det för en spegeldamm. Om några timmar, kanske någon gång i kväll, kanske först någon gång i morgon skulle den ligga utbredd mellan dammbyggnadens vallar och stränder, en sjö, en blank spegel – den nya dammen som överträffade det tidigare vattnet inte bara i ytomfånget utan i djupet.

[– – –]
De hade nu inte mindre än fyra vattenslangar igång samt en rad borrmaskiner. Bilar och traktorer gick inte att hålla räkning på. Fem sex lyftkranar i full verksamhet. De blå- och rödmålade masterna reste sig i höjden, och de rörliga lastarmarna svängde oavlåtligt i cirklar över dammbotten, gnisslande och skrapande, de grova kättingarna – på det här hållet liknade de snören eller järntråd – fladdrande och ryckande och krängande tomma eller med allsköns last. Det var en lika livfull som färgstark tavla. Vattnet från de fyra vattenslangarna strilade över makadamen från fyra håll; det färgades av solen: det uppstod regnbågar. Då och då bölade en siren. Det hördes skrik och visselpipor.

Så skildrar Björn-Erik Höijer kraftverksbygget vid Harsprånget i sin roman Harsprånget (1967) där vattenfallets namn ges en kierkegaardskt inspirerad förklaring: »Jag tror det är ångesten som driver fram det stora, det otroliga, det absurda språnget, det vill säga språnget från den ena stranden över till den andra när det kniper

 



Lotta Lotass ::: Kraftverk ::: Autor Eter 2009