Fallen glänser gjutna i betong vars blygrå, mjuka yta gentar slättens skiftande nyanser. Den skimrande vidden vidgar sig ut från det höga, djupa rummets linjeraka, planade, jämnade, fasta kant. Den mörkt ärrade fåran bryter fältets täta, dova grund och skär in genom den avlägsna, oskönjbara horisonten. Maskinhallarnas bländande, skillrande, glimtande ljus löses upp i det slutna, ogenomträngliga, tunga dunklet.

 



17:28, text på kortet: 538–Power Plant, Norris Dam, Norris, Tenn. These two huge generating units, about 50,400 KW capacity, each driven by a 66,000 horse-power turbine, transform the power of falling water into electricity. Overhead is the massive traveling crane used in moving heavy pieces of equipment; midway at the right is the glass front of the control room. Norris Dam, on the Clinch River, completed in 1936, controls seasonal floods on the Tennessee and Mississippi Rivers and aids navigation in moths of low flow. Pub. by Standard News Agency, Knoxville, Tenn. Made in U.S.A. by E. C. Kropp Co, Milwaukee, Wis. – – – 17:29, text på kortet: Interior of Power House – Norris Dam #9 Copyright 1937 Relf Clements. – – – Stora versioner av bilderna här.


Norris Dam är en gravitationsdamm utförd i betong. Vad den allt mer sofistikerade betongframställningen betytt för vattenkraftverken går inte att överskatta.


UR CEMENT- OCH BETONGLITTERATUREN 1929–1930.


Av förste byråingenjör G. S. LALIN.



Antalet artiklar om cement och betong i de tekniska tidskrifterna och avhandlingar i samma ämnen från laboratorier och tekniska föreningar ha under de sista åren växt med sådan fart, att det redan nu kan vara
ganska svårt att följa litteraturen på betongens alla områden. För att få någon större behållning blir det
många gånger nödvändigt att begränsa sin läsning till
vissa delar av betongtekniken och ändå gallra högst betydligt. Ett kort sammandrag av några artiklar rörande sådana aktuella frågor som cementets egenskaper,
betongtillverkning och orsakerna till betongförstörelser torde därför kunna bli till gagn för en del av tidskriftens läsare.



Beträffande cementets konstitution märker man i såväl tyska som amerikanska artiklar en tendens att återgå 
till Törnebohms uttryckssätt för de olika mineralierna i cementklinkern. Det lägges numera mindre vikt vid den vanliga förklaringen av reaktionerna, grundad på antagna kemiska formler, än på de ingående mineraliernas genom försök utrönta egenskaper.



ROGOZINSKI beskriver en metod att bestämma ett cements kalkinnehåll genom titrering med NaOH. Som exempel anföres, att ett cement, som fordrar 10,35 cc NaOH, innehåller 65,5 % CaO. Noggrannheten uppgives vara 0,1 %. (Zement 18. 1929.)



H. KÜHL har undersökt 24 olika cementsorter och
funnit, att den erforderliga vattentillsatsen delvis är
beroende på cementets granulering. Ett finare cement fordrar mera vatten än ett grövre. Då det är fråga om
 draghållfasthet synes ett medelfint cement vara bäst.
(Zement 18. 1929.) Dessa undersökningar ha sedan fortsatts (Zement 26, 27, 1930), varvid två cementsorter uppdelades i 7 korngrupper från 10 till 60 µ med tillhjälp
av en Gonellseparator. Av undersökningarna framgick,
att största hållfasthet erhålles, då cementet har en likformig kornstorlek av omkring 30 µ. Ett mycket finmalet cement kan förbättras genom tillsättning av upp till
30 % grovt cement. Hög hållfasthet hos en cementsort har alltså icke uppnåtts genom långt driven finmalning.



O. RAULIN har även genom undersökningar funnit, att
ett cement kan bliva alltför finmalt. Anledningen
härtill uppgives vara, att en luftkudde omgiver de allra finaste partiklarna och hindrar hydratiseringen. Varje cementsort anses hava ett optimum av kornstorlek.
(Ciment 9. 1990).



WERNECKE lämnar en beskrivning över egenskaperna
hos diatomacéjord som tillsatsmedel till cement.
(Tonindustrie Ztg., 53. 1929).



ANDEREGG och HUBBELL ha gjort mikroskopiska
undersökningar av hydratiserat cement, som krossats till samma finhetsgrad som det använda cementet. Man har
funnit följande hydratiseringsdjup för vanligt cement,
vattenlagrat:





På detta sätt har man kontrollerat en av Werner och
Hedström uppställd hypotes, att hållfastheten är
proportionell mot kvadraten på den hydratiserade cementmängden (Tekn. tidskrift Kemi 6, 1928) och besvarat även ett par andra cementfrågor. Man har även påvisat, att värmelagring (+38°C) ökar hydratationen under de
första 28 dagarna men icke märkbart efter denna tid.
(Am. Soc. Testing 1929 II sid. 554).



Beträffande betongtillverkning framhålles mer och
 mer betydelsen av en noggrann kontroll på arbetsplatsen.
Såväl i Tyskland som Amerika och särskilt i det senare landet synes tendensen vara att släppa efter på kravet på noggrann kornfördelning hos sanden och i stället
övergå till cementrikare betongblandningar. Dock bör man alltid genom försöksblandningar utröna, vilken kornsammansättning som med minsta vattentillsats
 åstadkommer den önskade plasticiteten hos
betongmassan.



OTTO KORN har bestämt två kurvor såsom gränser för
god sand.





Om den tillgängliga sanden närmar sig kurvan för
grov sand, måste massan stampas, och närmar den sig
kurvan för fin sand, måste cementhalten ökas för att hållfastheten skall bli tillräcklig (Beton und Eisen 17,
1929).



BLANK, STANTON WALKER m. fl. hava funnit, att
variationerna i kornstorlek hos grovmaterialet ha mycket liten inverkan på tryckhållfastheten. (Rock Products, juli 6, aug. 3 och 17, 1929. Nat. Sand Gravel Bull., 8,
1930).



O. L. MOORE visar, att tryckhållfastheten efter l, 3, 7
och 28 dagar för betongsorter med mycket olika
korngradering hos sand och grovmaterial är beroende av
vattencementtalet och endast obetydligt beroende av korngraderingen. (Am. Soc. Testing, 1929, II, sid. 570).



MCMILLAN beskriver en damm utanför San
Fransisco, byggd 1887–1890 av betong i blandning 1 : 2 : 5½.
 Stampbetong med vattencementtal 0,47 kg/liter. Med
relativt låga fordringar på cement men med ett
omsorgsfullt arbete har åstadkommits en vattentät och permanent konstruktion. (Eng. News Record, maj 8, 1930).



COVELL och FREEMAN redogöra för ett större 
brobygge, vid vilket 300 m3 betong göts per dag under
 månaderna dec., jan. och febr., då medeltemperaturen var –2°C. Sand och makadam hade i fickorna temperaturen
43°C. Varmvatten användes och blandaren uppvärmdes
med gas. Medeltemperaturen hos betongmassan i formen
var 22°C. Betongen lagrades med ånga under tät väv i 48 timmar, varvid temperaturen inuti betongen uppgick till 45°C. Den utsattes sedan för den kalla luften. Efter
 7 dagar hade betongens temperatur sjunkit till +12°C.
 (Eng. News Record, sept. 25, 1930).



För utförligare studier av betonggjutning vid kall
väderlek rekommenderas en kommittérapport av R. C.
 Johnson i Am. Conc. Inst., 1930, vol. 28, sid. 397 samt 
en tillhörande diskussion av R. B. Young, sid. 904. Young yttrar bl. a.: »Jag har ofta hört personer framhålla, att det icke är någon fara med en frusen betong, om den
bara får tina upp och sedan skyddas mot frost. Vi ha gjort försök på detta område och funnit, att det är praktiskt taget omöjligt att återställa mer än 80 % av hållfastheten även om upptiningen sker omedelbart och
betongen sedan lagras på bästa möjliga sätt. Bryter man sönder provstyckena finner man alltid ett särskilt slag
av fint förgrenade hålrum, som tydligen uppstått vid 
frysningen. Dessa hålrum inverka icke endast på hållfastheten utan, vad värre är, på betongens beständighet.»



Angående betongförstörelser ser man numera oftast samma synpunkter som framhållits här i Sverige under
de senaste 4 à 5 åren, nämligen att orsaken i första
hand ligger i utspolning av kalkhydrat vid genomsipprande vatten. Följande utdrag ur en diskussion mellan
T. Merriman och McMillan om Portlandcementets
beständighet är exempel härpå. Den senare skriver i Eng. News Record, maj 1930, bland annat följande angående vissa försök, vid vilka Merriman sökt mäta cementets beständighet på dess förmåga att stå emot inverkan av socker och natriumsulfat. »Man går gärna med på
sådana uttalanden som att fullkomligt beständig betong endast kan erhållas med ett cement, som vid hydratisering bildar fullt permanenta föreningar. En sådan betong måste givetvis t. e. kunna motstå även inverkan av genomsipprande vatten och ett aggressivt vattens frätande inverkan. Däremot får man icke bedöma en
betongs förmåga att motstå inverkningar av klimat och
vatten på grundval av cementets motståndsförmåga mot
 natriumsulfat.» McMillan kritiserar skarpt Merrimans åsikt, att ett ojämnt cement skulle vara orsaken till att endast vissa delar av en konstruktion är förstörd, då
andra delar kunna vara väl bibehållna. Han hänvisar till några typiska bilder över betongförstörelser och framhåller, att man numera anser det vara fullt bevisat,
att orsaken ligger i ett mindre gott utförande på
 arbetsplatsen. Klinkern från en viss cementugn kan variera
vid olika tillverkningsmetoder, men sådana ändringar ske icke hastigt utan successivt. Vidare blandas stora massor av klinkern under malning, lagring och vägning så noggrant, att det är otänkbart, att olikheterna skulle kunna vara anledning till att ett skikt i en
betongkonstruktion blir fullkomligt sönderfrätt, under det att
angränsande skikt äro alldeles oskadade. De iakttagna
skadorna äro icke beroende på olikheter hos cementet,
utan äro att hänföra till sådana fysikaliska företeelser som frost eller kalkens löslighet och bortförande med genomsipprande vatten.

MARX framhåller, att man icke på förhand med ledning av andra kornkurvor kan bestämma en för vattenbyggnad lämplig kornsammansättning, utan försök måste
utföras med de material, som skola komma till
användning. (Die Bautechnik 55. 1929).



GRAF har funnit, att fin natursand ökar vattentätheten
mera än fint krossmaterial. Han fann också, att
vattencementtalets inflytande på betongens förmåga att
motstå slitning är mera påtaglig vid magra blandningar än
vid feta. (Zement 41. 1929).

OTTO KORN beskriver en metod att bestämma lerhalten i sand, bestående däri, att 200 gr sand röres upp i 9 liter vatten, varefter vattnets genomskinlighet bestämmes. (Beton und Eisen 2. 1929).



GRAF har funnit, att kalciumklorid ökar krympning och svällning betydligt (Zement 17, 1929).



ABRAMS har fortsatt sina undersökningar över
inverkan av torra tillsatsmedel till betong. Som i hans tidigare undersökningar är det ej fråga om vattentäthet
utan endast tryckhållfasthet och erforderlig vattenhalt för viss plasticitet, men de slutsatser han kommit till ha
dock ett visst intresse i detta sammanhang, i synnerhet
som det tidigare framgått av andra undersökningar, att vattentätheten i hög grad är beroende just av
 vattenhalt och plasticitet. Undersökningarna äro utförda på International Cement Corporations laboratorium och
omfattar 266 försök. Tillsatsmedlen variera mellan 2 och 15 % av cementvikten och räknas som ersättande
cement. Vattencementtalet räknas endast på den verkliga cementmängden. Som resultat av undersökningarna
anföras bl. a. följande två slutsatser:



Betongens arbetbarhet, mätt med skakbord,
förbättrades icke genom tillsats av något av de 14 olika
 tillsatsmedlen.

Av de undersökta tillsatsmedlen äro 7 st. kända handelsvaror och alla dessa måste karakteriseras såsom
skadliga inblandningar i betongen.



Dessa båda slutsatser hava föranlett en skarp kritik
i en efterföljande diskussion, och i tidskriften »Rock
Products» (februari 15, 1930) hava flera av tillverkarna
av tillsatsmedel uttalat sina åsikter om
undersökningarna. De punkter, som mest kritiserats, äro:



1) Användning av skakbord som mått på betongens arbetbarhet.


Härpå svarar Abrams, att skakbordsmätning har
visat sig vara den tillförlitligaste metoden att
bestämma betongens arbetbarhet. Han medgiver, att
metoden visserligen icke är lämplig vid alltför torra
och alltför blöta blandningar, men sådana förekommo icke i hans undersökningar. Han påpekar även,
att de ledande betonglaboratorierna över hela världen
numera använda sig av skakbord.



2) Användning av tillsatsmedel som ersättning för cement.
Abrams meddelar, att parallellförsök ha gjorts med
kalk både som tillsats och som ersättning och
slutsatserna bliva i båda fallen desamma. Vidare påpekar
 han, att det ofta föreslås cementfabrikanterna att vid tillverkningen göra inblandningar för att uppnå vissa egenskaper och i sådana fall måste givetvis tillsatsen räknas såsom ersättning för cement.

3) Användning av för feta betongblandningar. Svaret härpå är, att de använda blandningarna (omkring l : 1, 7 : 3) äro sådana, som vanligen
användas vid vägbyggnad, och för övriga arbeten har tendensen under de senaste åren varit att mer och mer
övergå till cementrikare blandningar. (Am. Soc. Testing Materials, 1929 II sid. 618).


1) I Österrike användas följande 9 såll med runda hål:
 0,2, 0,5, 2,5, 8, 12, 18, 25 och 60 mm.





ur Teknisk tidskrift, 28 mars 1931



Lotta Lotass ::: Kraftverk ::: Autor Eter 2009