På filmbilderna rör de sig två och två längs en bred, grusad väg. Den gamle mannen ligger still i sängen, men har i nästa scen satt sig upp.


Hör någon mig? Hör någon mig i det vita, i det starka, bländande ljuset.


Kameran följer dem längs den breda vägen som löper ut mot synranden och försvinner över horisonten. Deras leende ansikten. Mannen tittar in i kameran, men vänder sedan blicken åt ett annat håll.


Jag ser dig där vid väggen. Vem är det? Jag känner igen dig. Jag har sett dig förut. Hör du mig?


På båda sidor av vägen sträcker sig vidsträckta åkrar där det mogna höstvetet glänser och rör sig i krusningar i den svaga vinden.


Ljuset bländar som solen på isen. Var du där? Är det fler här än vi?


Den gamle mannen försöker att ta sig upp ur sängen, men faller tillbaka. Gardinerna rör sig och det vita ljuset flimrar. De första två försvinner längs vägen över horisonten. Några vita moln rör sig långsamt över den klarblå himlen.


Mina ögon tåras av det starka ljuset. Om mina ögon bedrar mig.


Deras leende ansikten avlöser varandra framför kameran. Den gamle mannen sträcker ut sin hand.


Det står någon vid andra väggen. Ser du honom? Känner du igen honom? Här är så ljust så man kan knappt hålla ögonen öppna. Man får blunda långa stunder.


De försvinner två och två längs vägen. Vinden rör sig i grånande vågor genom det gyllene vetet.


Vad är det han håller i? Ser du? Hör du det vinande, sjungande ljudet? Det låter som kälkmedar på snön.


Kameran visar de två sistas leende ansikten och rör sig sedan ut över fältet allt hastigare.


Vad säger du? Jag ser att din mun rör sig, men jag hör inte. Vad säger du? Har de redan börjat? Är det tid? Ja, jag hör.




70:127, text på kortet: City Institution for the Insane, St. Louis, Mo. – – – stor version av bilden här.

Lotta Lotass ::: Hemvist ::: Autor Eter 2009