Här levde jag. Här hade jag min hemvist. När jag gick längs vägen ropade de: »Där är han!», »Där går han!», »Det är han!», »Se, det är han!». Mitt rum var åtta steg långt, fem steg brett. Väggarna blyertsgrå och taket vitt. Mitt fönster vette ut mot allt det som var utanför. De ropade: »Se där! Där är han.» Jag väntade aldrig främmande, väntade aldrig brev. Mina få ägodelar behöll jag och lagade dem de gånger de fallit sönder. Mina kläder lappade jag och stoppade mina strumpor. De ropade: »Det är han!» Jag gick de dagar som jag kunde gå. Jag talade sällan, och än mer sällan skrev jag ned på papper vad jag oavlåtligt tänkte. Det fanns mycket som jag aldrig såg och annat som jag önskat att jag aldrig sett. De ropade: »Se, där är han!», »Där går han!». Jag utförde allt det arbete som var mig ålagt. Jag frågade aldrig efter det jag helst av allt velat få svar på. Om jag vetat då vad jag vet nu hade jag ändå inte kunnat leva annorlunda. Och jag fann mig alltid väl till rätta och aldrig i bryderi. Och blev härstädes så länge som jag var menad att här bli, varken kortare eller längre.