De dagar som det mulnar på har himlen samma färg som sjöisen och som de vita byggningarna här. Jag nämner den som himmelsisen då. Jag tänker att det djup som döljs därunder denna himmelsis är ändlöst stort. De stenar som kan kastas rätt upp och försvinna där de kommer icke mer tillbaka. Där är som djuphålet längst nere i gruvan, där man kan kasta ner en sten och sedan stå och lyssna stint men aldrig höra att den når ner till bottnen. Himmelsdjupet är sådant det med, fast vänt åt andra hållet. Och alla de som stiger rätt upp i djupet är för evigt borta. [---] Trådar fästs vid byggningar och stolpar och löper i rader bort mot himlaranden. Men de fångar inget tal och inga tankar. Det som trädens grenar fångar kan de inte fånga. Trädens rötter leder det djupt ner i marken och håller det i de vida salarna fyllda av sten där malmen glittrar längs väggarna och de välvda taken. [---] Det sjunger ur marken. Det sjunger ur trädens stammar. Det sjunger ur den höga skorstenen som dånande samlar de försvunnas alla röster.


16:30, text på kortet: State Hospital for Insane, Fergus Falls, Minn. [oläslig initial] C. Kropp Co., Milwaukee. – – – stor version av bilden här.

Lotta Lotass ::: Hemvist ::: Autor Eter 2009